Är du ironisk?
Inte CM alltså
är inte Jack johnson de senaste årens Grease-soundtrack på fjortisförfester?
Jag vet inte. Vet bara att jag gillar skivan.
Förlåt CM, men jag har varken orkat ta mig an boxaren eller Miles Davis-skivan. Japp, jag har fördomar.
lemme get this straight: dina fördomar förbjuder dig att lyssna på miles davis men inte på 30-åriga surfare från hawaii?
Jag har någon idé om att jag måste pay my dues och lyssna igenom Filles de Kilimanjaro och In a silent way grundligt hundra gånger innan det är lönt att ta sig an Bitches Brew, Jack Johnson och On the corner. Och innan jag tar mig an Filles de Kilimanjaro och In a silent way (som ändå har legat på min hårddisk ett par år) vill jag vara riktigt klar med E.S.P., Miles Smiles och Sorcerer. Av dessa kan jag bara säga att E.S.P. är grundligt avklarad. Men att gå till Jack Johnson nu är som att tigga om stryk. Som att gå till third base utan att ha passerat first och second.
Surfare från Hawaii är inte lika djupa och komplexa som Miles, och kräver därför inte lika mycket. Det är mer brännboll.
Eller så lyssnar man på m.ward
jack johnson är inte svårtillgänglig, det är typ rock med lite trumpet. in a silent way är hur lättlyssnad som helst.
alltså, jag vet inte vad du har för bild av jack johnson men den stämmer inte. bitches brew är svår, det medges. jack johnson är det absolut inte. den är nog snarast rakare och direktare än kvintettskivorna. in a silent way ska vi inte prata om, den gillar ju t.o.m petter.
jag tycker du ska glömma din teori: du kommer inte att fatta mer av on the corner oavsett hur mycket du lyssnat på nefertiti. när du fegar miles kastar du bara bort värdefull tid på musik som nästan per definition är sämre (om än sällan så provocerande mycket sämre som i det här fallet).
Eller det kanske inte var det som var problemet? Du kanske menar att lyssna på jack johnson utan att ha avklarat sorcerer är som att börja med efterrätten innan du har svalt rotmoset, att du måste ta till dig de krävande freebopsolona på miles smiles innan du kan avnjuta den funkiga basgången på on the corner? (för det är väl samma basgång hela skivan igenom?)
Miles runs the voodoo down är en bra inkörsport till bitches brew. Annars har jag hört att Nickelbacks nya är riktigt skön, och jag tror att coldplay släpper nytt snart oxå.
Ok jag borde fattat att jag var ute på hal is med you guys. Nickelback... thanks a lot! Men alltså, som Max sa, det är mer huvudrätt/efterrätt än lättlyssnat/svårlyssnat. Nån sorts kronologifetisch. För jag kan liksom inte ens tänka på 70-talet, jag är fortfarande helt inne i 60-talet. Men du har kanske rätt CM, i att lyssnar man på annan musik än Miles Davis så lyssnar man på sämre musik än vad man hade kunnat lyssna på. Fast det håller ju fan inte att tänka så. Med den attityden blir det till slut att man sitter och lyssnar på Bachs sviter för luta (och inget annat) dagarna i ända. Vilka, det ska sägas, också ligger på min hårddisk och väntar.
ok, om du ska vara så autistisk så får du väl vara det. men i så fall finns det absolut inga ursäkter för att inte lyssna uteslutande på miles smiles den närmsta veckan.
Du sitter alltså på en guldgruva men är rädd för att gå in eftersom du då kommer att upptäcka att alla glaspärlor du samlat på dig är fullkomligt värdelösa. Jag måste säga att jag är lite avundsjuk på din sits, själv har jag inte upptäck någon ny musik/film/tv-serie på hela hösten. Det är lite svårt när man en gång har sett saker som curb your enthusiasm och hört saker som miles.
Du sitter alltså på en guldgruva men är rädd för att gå in eftersom du då kommer att upptäcka att alla glaspärlor du samlat på dig är komplett värdelösa. Jag måste säga att jag är lite avundsjuk på din sits, själv har jag inte upptäckt nån ny musik/film/tv-serie på hela hösten. Det är lite svårt när man sett saker som curb, hört saker som miles.
Jag har aldrig påstått att jag inte är autistisk.
Men alltså, även glaspärlor kan ha sin charm.
Ja visst, förutsatt att man aldrig skådat skönheten hos en skimrande smaragd eller gnistrande rubin, aldrig hållit en diamant i handen och känt dess kalla, hårda yta mot sin hud.
eller så lyssnar man på black eyed peas
eller så lyssnar man på black eyed peas. förslagsvis samtidigt som man kollar på moulin rouge och äter bajs.
Touché!
Pappa sa att det var choklad=(!!
Whoa... chilla
snälla fortsätt, det här är ju helt underbart! vill bara tillägga att jag sitter hemma hos peter och lyssnar på den riktiga jack johnson.
du har rätt - nånstans får man dra en gräns. skriv lite om den riktige jack johnson istället.