Häromdagen var jag hemma hos en kompis. Vi åt spaghetti putanesca och såg på La Zona (bra film!). Sen pratade vi om musik och han sa:
- Känner du någonsin press på dig, att du måste ha koll och så, i och med att du skriver om musik och bloggar och what not?
- Nej, sa jag. Man kanske borde bry sig mer om vad som ligger i tiden osv, men mitt musiklyssnande funkar inte så. Det var någon som frågade i en kommentar på bloggen vad jag tyckte om MGMT, och jag bara, who? Har aldrig hört dem. Couldn't care less about ett nytt rockband som typ hypas av Pitchfork.
- Haha! Men de är faktiskt rätt bra.
- Ärligt?
- Ja, lyssna på den här!

Och så satte han på "Electric feel" med MGMT i sitt iTunes. Den var bra. Jättebra! Den var så... sexig, den liksom osar av kåthet, det är ballt för det är så ovanligt att vita rockband får fram den atmosfären i sina låtar. Alltså, det är inte ovanligt att de eftersträvar det, men det är ovanligt att de lyckas. Den var så rå, men utan att vara grov, den var primitivt funky. Köttig. Jag föreställde mig en dekadent stenåldersfest där alla är iklädda leopardskinn, en lång stalagmit blir en strippklubbs-pole och någon bankar en fyrtakt på stora trummor. Flinstones after dark. Jag berättade detta för min kompis och han bara:
- Har du sett videon?
Vi kollade på videon på youtube och lustigt nog har videoregissören fått samma associationer som jag. Det är, mer eller mindre, precis en sådan fest som skildras i videon: de är ute i skogen, en massa unga svettiga kroppar, allting är helt fuktigt och filthy. Gött.

Sen spelade han några andra låtar från MGMT:s album och de var inte alls lika bra. Men det gör inget. Ett one-hit wonder är också ett wonder.

Hade jag gjort om min årsbästalista så hade jag klämt in "Electric feel" och B.O.B.:s "Fuck you" någonstans bland årets låtar, och "Lust, caution" och "De ofrivilliga" någonstans bland filmerna ("Smart people" är, när jag tänker efter, verkligen inte en av årets fem bästa filmer).

Apropå årsbästalistor 1: tycker ni inte att jag är duktig som motstått frestelsen att skriva något förutsägbart dissigt om Sonics årsbästalista? (Att skriva förutsägbart dissiga saker om Sonics årsbästalistor var ju länge den här bloggens raison d'être.) Jag var inne på Pressbyrån och kollade i tidningen. De fem bästa skivorna var verkligen exakt de fem som man kunnat gissa sig till - blunda och tänk efter, du vet vilka de är. Resten var också fett förutsägbart, men jag ska inte säga något sarkastiskt om de valen. Sonic är Sonic och jag är jag, vi befinner oss på olika planeter. Jag letar efter andra saker i musik än vad den genomsnittlige Sonic-skribenten eller -läsaren gör, och det säger jag inte för att verka överlägsen, det bara är så. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att börja prata om Patrick Swayze-filmers soundtrack när jag lyssnade på Frida Hyvonens "Dirty Dancing". Hur som helst - det intressanta med Sonic-listan är att den fungerar som en pusselbit i Andres Lokkos lista. Varför är inte Fleet Foxes med på A-Los lista? För att den är etta på Sonics lista (och Mojos också, eller det kanske var Q). Av detta kan man vaska fram följande lilla formel:
Årets Objektivt Sett Bästa Skivor
- de skivor av dessa som finns med på Sonics årsbästalista
= de skivor som finns med på Andres Lokkos årsbästalista.

Apropå årsbästalistor 2: vilken är årets bästa reklamfilm? Jag vet i alla fall vilken som är årets sämsta, och det är den vidriga reklamen för Marabou mjölkchoklad där en manodepressiv kvinna åker genom en stad i en radiobil och tjuter av glädje. Man fattar inte att det är 2008, den känns mer som 1988.