Det är intressant med kammarmusik, för det är den mest borgerliga av alla musiktyper. Borgerlig som i fint-folk-roar-sig-på-1800-talet-borgerlig. Alltså kompositionerna i sig behöver inte i spegla detta - även om de ofta gör det och låter städade och välvilliga - men det är helt enkelt kontexten och man kan inte förneka den. Ännu en twist på det hela får man ju om man går på en festival som anordnas av förtvivlade överklassindier som vill öka intresset för "riktig" musik i sitt hemland. Fast å andra sidan kanske det är en billig poäng, postkolonialism-poängen. Förmodligen älskar de som står bakom Sangat Chamber Music Festival klassisk kammarmusik, och varför skulle de inte göra det, det finns ju så mycket som är bra. Men ändå, man kan inte förneka att det finns vissa implikationer, att det är lite laddat... eller är det bara jag som är paranoid och överanalyserar?
Hur som helst. Jag kom dit och fick en dålig plats, såg knappt musikerna. Jag bestämde mig för att blunda och "bara lyssna". Det var en dålig idé. Jag somnade till både under Borodins stråksextett i D moll och Mozarts stråkkvintett i G moll. Synd, för de var båda rätt bra. Jag kände mig dum efter det för jag kom på att vafan, lyssna med slutna ögon kan man göra hemma. Att titta på de som spelar och observera deras samspel är ju hela grejen med att gå på konsert, i synnerhet med kammarmusik när alla musiker verkligen kan ha ögonkontakt med varandra. Så i det sista numret, Schuberts stråkkvintett i C dur (det sista han komponerade innan han dog, 31 bast gammal), satt jag på helspänn och kollade på de olika musikernas ansikten hela tiden. Och gud vad mycket bättre det blev, riktigt spännande faktiskt, som en teaterpjäs. Fast framförallt var musiken så himla grym. Schubert vet hur man piskar upp dramatik alltså. Så mycket action har jag inte hört i kammarmusik sedan... hm... Schuberts "Der Tod und das Mädchen"-kvartett. Extra ballt blev det av att Schubie hade två cellos istället för två violiner (vilket är det vanliga i kvintettformatet). Det blev mörkt och mäktigt, en cello kunde spela avgrundsdjupa svepande toner medan den andra kunde köra en medryckande pizzicato-basgång - och samtidigt virvlade violinerna och violan omkring högt ovanför. Det var riktigt bra faktiskt. När den sista noten spelades ryckte musikerna aggressivt i sina stråkar, det var som om de utdelade ett sista sabelhugg mot sin motståndare. Sen var det över - de var klara - musiken hade äntligen hittat hem.
Jag var där, satt också nära, liknande intryck.