När man var i de yngre tonåren förflyttades fokus från USA till England och engelska framstod som världens fetaste språk. Sen blev man lite äldre och coolare och kom över den biten. I de senare tonåren var istället franska the shit (om frankofilin var ett led i en allmän 60-talsromantik så var inte steget långt till bossa nova och portugisiska). Och jag vet folk som bor i Bryssel som är helt galna i spanska (ett coolt men inte särskilt vackert språk, om du frågar mig). I vuxen ålder hittar man tillbaka till svenskan och inbillar sig att det är ett riktigt bra språk. Det är en bekväm tanke. Sen läser man en massa engelska på originalspråk, brittisk såväl som amerikansk, och upptäcker att fan, så mycket bättre än så här blir det faktiskt inte. Så många snygga ord och uttryck som inte finns i vårt fattiga skandinaviska vikingaspråk. Pinsamt. Man är tillbaka på ruta ett.
På senare tid har jag och Caroline haft som en följetong att vi kommer på ord som är så mycket bättre i engelskan än i svenskan. Bara för att spika ner ytterligare några spikar i kistan, liksom. Som när man var 14 och var helt kollrig över ord som though och beyond.
Men. Det finns faktikst ett ord som är bättre i svenskan än i engelskan.
Sekelskifte.
Så vackert både i skrift och tal. Engelskans turn of the century är jämförelsevis katastrofalt klumpigt.
Men så finns det andra ord och uttryck som gör att man skäms för att vara svensk. Jag tänker just nu på uttrycket "fett på sylen". Jag har aldrig använt det själv, men Fredrik Strage använde det i någon recension nyligen och det var inte första gången jag läste det. Men jag vill förtränga alla gånger jag läst det, för det är så hiskeligt fult. Fett på sylen. Uäh. Vidrigt. Å andra sidan kanske jag är orättvis; det tillhör en kategori av uttryck som aldrig någonsin strävat efter att låta vackra. Och hur mycket bättre är engelskan på detta område egentligen? Nej, let's not even go there.
Jag vet inte vart jag vill komma riktigt. Ville mest säga att svenskan är inte så fet, men ändå inte helt hopplös. På en skala från 1 till 10 ger jag det betyget 6. Fast hos Hjalmar Söderberg blir betyget kanske snarare 9.
Tyska då? Inte så vackert alltid, men väldigt rikt!