Luciano Pavarotti som Rodolfo i La Bohème, San Fransisco-operan, 1967
Att närma sig en opera.
Om mindre än två veckor ska jag se Puccinis "La Bohème" i Stockholm. Det ska bli SÅ fett. Jag har gillat Puccini sen jag var liten och Caroline såg "Ett rum med utsikt" om och om igen; arian "O mio babbino caro" från Puccinis "Gianni Schicchi" är rikligt exponerad i den filmen. För nåt år sen lanserade Martin Gelin subkulturen och förolämpningen "puccini-pajas". Jag blev ledsen. Men han menade nog inte mig.
Hur som helst, hur ska man ta sig an opera? Den enda gången jag varit på opera är när jag var liten och såg Figaros Bröllop i en svensk version på Folkoperan, det är inte riktigt the real thing. När jag går på opera vill jag att det ska vara som i "Marie Antioinette" eller "Prima della rivoluzione" eller i Edith Whartons ungdom. Fast förmodligen kommer det bli som i "Pretty woman", och inte mig emot. Jag är Julia Roberts. Jag kommer böla banalt.
Jag lånade en inspelning av La Bohème från början av 70-talet med Herbert von Karajan som dirigent och Pavarotti som Rodolfo. Jag tänkte: strunta i spoilerfaktorn, det är gött att ha hört musiken några gånger så att man vet vad man har att vänta sig, så att man får ut ännu mer när höjdpunkterna kommer. Låter det tråkigt och kalkylerande? Men grejen med opera och klassisk musik är (generalisering generalisering) att det inte är lika omedelbar musik som popmusik. Det låter faktiskt bättre andra eller tredje eller femtionde gången man hör ett stycke än första gången. Tycker jag i alla fall, om man är fett musikalisk kanske man kan ta till sig hela kalaset på en gång, men så vidgade sinnen har jag inte. Jag tycker inte att det är riktigt samma sak som att läsa en bok innan man ser filmatiseringen av boken... för opera är ju liksom mer än bara musiken. Det är inte som att läsa, säg, "Sagan om Ringen" och få en massa bilder i huvudet och sedan få bekräftelse eller besvikelse när man väl ser filmen. Operalibrettot tillsammans med musiken ger vissa bilder, men de är inte alls lika tydliga som när man läser en bok, eller ens en pjäs. Musik är ju så himla flummigt. Så det finns liksom ingen risk att man blir snuvad på hela treaten.
Slutet i "La Bohème" är i alla fall fantastiskt. Jag lyssnar på det om och om igen och när den där händelsen (ska inte säga vilken) kommer och Rodolfo stannar upp, man fattar att på den sekunden hinner tusen saker blixtra genom hans huvud, hans kompis Marcello säger "Coraggio!" (var modig!) men orkestern röjer vad Rodolfo känner (FRUKTANSVÄRT fin melodi & ackord) och han börjar gråta... ja, då gråter jag också. Tänk att man är så lättköpt. Men det är så sorgligt. Nota bene: jag brukar aldrig gråta av musik. Mitt enda gråtminne (som framkallats av musiken i sig, inte av en känsla som redan funnits där och triggats igång av musiken) är Tindersticks "Buried Bones" en gång när jag borstade tänderna. Men Puccini alltså, han vet vilka knappar man ska trycka på. Gött. Hellre en kirurgiskt skicklig känslodomptör än en modernist som tycker att tårar är överskattade.
Ska hur som helst bli väldigt kul att se La Bohème IRL nästa fredag. Lovar att rapportera efteråt. Här är för övrigt min topp-20 lista över operokompositörer som ska kollas upp:
- Monteverdi - L'Orfeo
- Rameau - Castor et Pollux
- Gluck - Iphigène en Tauride
- Haydn -L'isola disabitata
- Mozart - Figaros bröllop, Trollflöjten, Così fan tutte, Don Giovanni, Idomeneo, La Clamenza di Tito
- Beethoven - Fidelio
- Bellini - Norma
- Donizetti - L'elissire d'amore, Lucia di Lammermoor
- Rossini - Barberaren i Sevilla, La Cenerentola
- Verdi - Il Trovatore, La Traviata, Rigoletto, Aida, Otello, Falstaff
- Carl Maria von Weber - Die Freischütz
- Meyerbeer - Les Huguenots
- Offenbach - Les Contes d'Hoffmann
- Gounod - Faust
- Bizet - Carmen
- Wagner - Tristan und Isolde
- Puccini - Manon Lescaut, La Bohème, Tosca, Madama Butterfly
- Debussy - Peléas et Melisande
- Strauss - Salome
- Berg - Wozzeck
Jag såg Aida på Malmö Opera, väldigt bra! Godnatt.