Fast den teorin håller inte egentligen, eftersom alla andra Miyazaki-filmer har manus skrivna av the man himself. Dammit.
Men håll med ändå om att det är en skillnad mellan regissörer som alltid skriver sina egna manus, och de som aldrig gör det? Jag älskar ju Woody Allen och tror att hans filmer hade varit mycket sämre om någon annan hade skrivit dem (fast rätt intressant är att både "Annie Hall" och "Manhattan" skrevs tillsammans med Marshall Brickman - och är det inte de två som de flesta minns bäst?). Samtidigt har ju hans filmer, eller den typen av filmer, inte riktigt den sortens historier som, vad ska vi säga, "Stormvarning utfärdad" eller "Sweet smell of success" eller "Gudfadern". Jag höll på att säga "The Apartment" också, men faktum är att det är ett dåligt exempel eftersom regissören Billy Wilder faktiskt var medförfattare till den... och han var det till "Sunset Boulevard" och "Some like it hot" OCKSÅ. Shit, vilket geni, står inte ut. Men ok där föll den tesen.
In other news: jag har varit på konsert igen. Malmö Symfoniorkester, vad annars? Varför betala 300 kr för att höra ett band göra halvtaskiga versioner av låtarna från deras skivor, när man kan betala 100 kr och se en dirigent stå i direktkontakt med högre makter och förmedla den energin till en armé av musiker, som väcker liv i de makalösa verk som döljer sig bakom anspråkslösa notpapper? Den här konserten bestod av Sibelius Kareliauvertyr, Schumanns andra symfoni och, sandwichad mellan dem, ett kefft nyskrivet verk av en gitarrist som heter Kent Olofsson (bara namnet). Riktigt nasty var det, orkestern fick "hjälp" av en kille i hästsvans, illasittande kostym och stenansikte som växlade mellan luta och pudelrocksdistad elgitarr - plink, plonk från orkestern och WRÄÄÄÄNG från gitarren i en oändlig halvtimme. Men de andra verken, oj oj oj, de var feta for real. Sibelius! Måste kolla upp honom, det här var så sprittande och härligt, flödande som M beskrev det. Och Schumann - jag hade lite fördomar där, tänkte att han mest skulle vara en teoretiker - det var faktiskt asbra, framförallt den tredje och fjärde satsen, så vackert och mäktigt. Triangeldramat mellan Schumann, hans fru Clara och den unga Johannes Brahms (som Schumann upptäcker och hjälper framåt, men som blir kär i Clara) är en biopic som jag önskar att någon ville filma (don't hold your breath). Men det är en annan historia.
Tycker du utvecklar teorin rätt bra...eller,annan teori: handlar det inte om bra manus helt enkelt - är manuset bra så blir filmen bra, oavsett om regissören skrivit eller ej..