Åh vad jag älskar Ushers "Love in this club" (inte så ny längre, jag vet). Det är årets "Promise", inte så konstigt kanske med tanke på att det är Polow da Don som ligger bakom båda låtarna. Han är verkligen en hjälte. Vem som helst kan göra beats som låter coola och hårda. Nästan inga kan göra beats som låter coola och vackra. It takes guts också, att styra upp en sån image, alla gangstas kan ju tycka att man är en fjolla. Men han verkar inte bry sig och det är bra. I slutet av låten när beatet övergår till virvlande pianotrioler är det som om Usher faller genom stjärnorna, som när (nu kommer det igen) Mario triumferande faller handlöst från luftskeppet i himlen i slutet av varje värld i Super Mario Bros 3 (är han så nördig? Han är så nördig!). Whatever, men det är en fantastisk låt, kanske årets bästa.

Ett annat fantastiskt stycke musik som jag lyssnat väldigt mycket på de senaste dagarna är Beethovens romans för violin och orkester (nr 2 i F-dur, opus 50). Snälla, gör dig själv en tjänst och leta upp den, den är bara nio minuter lång och svidande vacker, ditt liv kommer bli bättre om du lyssnar på den. Lovar.

In other news: jag har skrivit en krönika för Digfi om musikvetenskap och den fåniga anti-inställningen till den typen av kunskaper som florerar bland musikjournalister. Check it out, den läggs upp på www.digfi.com någon gång idag (tror jag). UPDATE: krönikan kommer tydligen inte förrän nästa onsdag, sorry.

In in other other news news: jag har sett de tre sista avsnitten av The Wire. Bra, även om en viss D.D. avslöjade att xxxxxx blir poppad av xxxx xxxxxxx, thanks a lot! Men det var gött att se nevertheless (The Wire-skada: man börjar tänka i termer av "bra mord" och "dåliga mord"). Lite krystat hur de skulle få ihop allt på slutet, det obligatoriska avslutande montaget täckte hur mycket som helst som hände över hur lång tid som helst. Jag köpte ärligt talat inte allting (what's up med den där begravningsscenen? Slappt och inte särskilt trovärdigt. Eller att strippan från säsong 1 fortfarande är helt gaaalen i Lester och hans gubbtråkiga prylsnickrande...), men ändå fint liksom. Duquan - ett hål i mitt hjärta.
#1 - - abdullah:

vad säger du till polow da dons fusk i låten?

#2 - - Nicholas:

Läste om det precis nyss! Fantastiskt!

#3 - - Jonas:

Shit, en länk i en text på den här bloggen! Det här är så omskakande att jag börjar frukta för vad som kan komma att hända härnäst.

#4 - - Nadde:

Polow är kung!

Kolla gärna in vår musikproduktionsblogg på http://www.prodefeld.com

#5 - - Olle:

Jag grät så mycket över Duquan. Kluvenheten jag känner ibland då jag påminner mig själv om den karaktären och hans öde är jobbig. Önskar i svaga stunder att jag inte sett serien alls, bara för att slippa bli så ledsen över något så världsligt som en teveserie. Men antar att det är mer berikande att sett och kännt :(

#6 - - Nicholas:

Han var faktiskt en av de mer realistiska karaktärerna. Jämför med Michael som liksom Omar blev någon sorts Batmanfigur. Eller McNulty eller Prop Joe med sina fåglar...