Flamenco påminner en om varför man gillar Spanien, om inte nödvändigtvis mer, så av andra anledningar än Italien och Frankrike. Flamenco är inte sentimentalt romantiskt, inte en massa fancy stråkar, inte insmickrande tralligt. Det är hårt, coolt, street. Att lyssna på flamenco är som att se Carmen Maura bita sig i läppen av ilska i Almodòvars "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott". Flamenco är en slap in the face, och det kan vara hur bra som helst. För övrigt är det inte ett dugg märkligt att Miles Davis hade en fäbless för Spanien. Det kärva språket, den torra jorden, den brännande solen.
Camarón de la Isla var en av Spaniens mest älskade flamencoartister. Han dog 1992, endast 42 år gammal. Häromåret kom en spansk biopic om honom som blev en enorm framgång - javisst, varför inte, om amerikanarna gör filmer om Ray Charles och fransoserna gör en om Edith Piaf, klart att spanjorerna har sin motsvarighet. Jag har inte sett den, men jag har lyssnat mycket på Camaróns mästerverk "La leyenda del tiempo" från 1979, en skiva som skrev om reglerna för hur flamenco fick låta. Lite som "Kind of blue" eller "Sgt Pepper" eller "3 feet high and rising". Den balanserar mellan traditionen (akustiska gitarrer och handklapp) och modernitet (elbas, rocktrummor, Rhodes, till och med sitar!). Men i centrum står det som alltid varit kärnan i flamenco: en fantastisk sångare som sjunger intensivt och desperat.
Det är så starkt och så vackert. De akustiska gittarerna ringlar sig som tjocka rep från himlen. Rytmerna är hela tiden i förgrunden, får ens hjärta att bulta snabbare. Och musiken är så cool för att den fungerar enligt urgamla principer, bortom dur och moll, det är en helt annan skala som används, och alla melodier liksom tar ett skutt uppåt för att sedan singla neråt, ner mot mörkret och sorgen, men sen upp igen. Musiken kämpar för att hoppas. Det finns en dramatik där, en spänning. Fast sen finns det låtar som "Volando voy" också, som bara är lyckliga och fina, som om Camarón avbryter soul-searchandet för att ta en öl och gå ner på stan med sina kompisar.
"Camarón" betyder egentligen - svamp. Han hette egentligen José, men han fick det smeknamnet och tog det, why not. "La isla" syftar på San Fernando, en liten stad i Cadiz som kallas så. När han var 23 gifte han sig med en zigenska (flamenco-cred!), Dolores Montoya, som fick smeknamnet "La chispa", gnistan. Då var hon bara 14 år. Men de höll ihop och fick fyra barn ihop. Sen dog han i lungcancer.
Jag vet inte varför jag rabblar all den här faktan. Men det är så sorgligt och romantiskt. Camaron de la Isla och La Chispa.
Tack för tipset, laddar ner skiten as we speak.