Vad har hänt? Vad är det som inte stämmer? Är det du eller är det jag?
Jag var helt hänförd av Jens Lekman när han kom. Gick och såg honom på en pytteliten klubb i Malmö och blev så rörd, att efteråt var jag tvungen att krama honom och be honom lova att aldrig sluta skriva låtar. Han lovade (och trevade i fickorna efter pepparsprej). Åh, jag var helt hög av "Black cab", dag ut och dag in. Och när albumet sedan kom så var jag lika hooked - den spattiga förälskelsen hade nu gått över i nåt lugnare, och jag kunde avslappnat njuta av låtar som "A higher power" och "Happy birthday, dear friend Lisa". Visst fanns det en och annan tråkig låt på skivan, men skit samma. Det var Jens Lekman och han sjöng så vackert och skrev så fantastiska texter och var en sån meta-romantiker, en romantiker som älskar att vara en romantiker. Han kändes ganska unik.
Varför berättar jag allt det här? Jo, för på nya skivan är allt annorlunda. På pappret är allt bra - inga hurtiga ukelelelåtar à la "Julie", inga gästsångerskor som bryter kontinuiteten, och inte lika mycket "det här är inget album, bara en ihopslängd samling gamla låtar"-stämning. Han sjunger som han alltid sjungit och är lika romantisk som han alltid varit. Vad är det då som gör att jag inte kan ta det till mig? Har jag växt ifrån Jens Lekman? Eller var det bara nyhetens behag som gjorde honom så bra? Nej alltså, faktiskt så tror jag att det handlar om honom och inte mig. Han har utvecklats - åt fel håll. Han har förlorat humorn (här finns inga textrader som "the Jehovas / in their pull-overs") och distansen (innan hejdade han sig när det blev too much av Stora Romantiska Gester - det gör han inte längre). Låtarna är typ trevliga och välarrangerade, men inte mer än så. Kanske hade jag fallit som en fura för "The opposite of Halleluja" om jag inte redan hört den tusen gånger, men det har jag ju. Den kom som singel för över två år sen, fattar inte varför han tar med den. Det är som när R. Kellys "I believe I can fly" (1996) helt omotiverat smögs in på albumet "R." (1998).
Det enda som är bra är den nya (?) versionen av "Your arms around me". Först gjorde han bara en enkel akustisk radioinspelning av den låten, men den blev helt otippat värsta hitten i Australien. (Hur kommer det sig förresten? Vägrar att acceptera att de kan ha bra smak i Australien. Det måste vara något missförstånd. "I was slicing up an avocado" kanske betyder "I was opening a can of beer" på någon sjuk aussie-slang.) Den var bra, men den nya versionen är mycket bättre, med boom bap-trummor, snygga stråkar och bedårande jangle-gitarr i refrängen. En av årets bästa låtar faktiskt.
Jag tror inte Jens Lekman är slut, men jag tror han är lite trött och oinspirerad. Fick lite det intrycket från den där intervjun i Ondskan i våras också. Indie-utbrändhet? Jag hoppas det, att det är det som är problemet, slutkörd av det hektiska turnélivet osv. Om det inte är så - om det är så att han faktiskt växt ifrån the wittiness och den avslappnade charmen som fanns i låtar som "I don't know if she's worth 900 kr" - ja, då är det verkligen sorgligt. En ensam romantisk man är så oändligt mycket mer osexig än en ensam romantisk pojke.
yeuw, jens lekman? kan vara för att jag flyttade från sverige, men jag klarade aldrig av svengelskan. 'black cab' är väl för övrigt en left banke-rip off, om jag inte minns fel. "I was slicing up an avocado" betyder för övrigt "I got laid" down under.