Hal Hirshorn, "Lethe" (1998)
Var nyss och såg Roy Anderssons nya film "Du Levande" och måste säga att jag blev en aning - inte besviken, det är fel ord, mina förväntingar var faktiskt inte skyhöga - inte besviken, men småirriterad. Jag menar, att dålig svensk film har dålig dialog är en sak. Men varför måste även bra svensk film ha dålig dialog? Ska man behöva stå ut med att folk säger saker som "nu blir jag ledsen" eller "det där var inte snällt"? Sexscener där den ena personen säger "åh vad skönt... åh... åh vad skönt... åh" tusen gånger om? Är det realistiskt? Knappast.
Grejen med Roy Andersson är att han kanske inte söker realism. Vilket man ändå får respektera, jag är helt för film som drar sig så långt från Ken Loach som det går, som söker efter en djupare sanning, uttryckt med andra medel, mer konstnärliga och vackra. Gärna det. Men när det ändå är så mycket dialog, vanliga människor, vardagsscener, inga-krusiduller-scenerier, anonymt "objektivt" foto, ja då är det svårt att inte bedöma det man ser med realismens måttband. Och då får fan Roy Andersson underkänt. Människor snackar inte sådär. They just don't. Att ha sån dialog straffar sig, för det får en distanserande effekt, man sitter bara och tänker på det istället för att bli uppslukad av filmen. Man får känslan av att karaktärerna i "Du Levande" inte är människor utan plakat, skyltar med tydliga idéer. Visserligen en aning mer subtilt än Peter Birro, men ändå. Det blir ändå pinsamt.
Sen tror jag att Roy Andersson är skadad av att göra alla de här lustiga reklamfilmerna, för han kunde inte låta bli att skoja hela tiden. Ha ha ha. Ho ho ho. Allt skulle vara så jävla roligt. Det blir också distanserande i längden, för man kan inte ta honom på allvar om det hela tiden finns en underton av "absurd komedi" (citationstecken eftersom det vore en oförtjänt komplimang att säga att filmen verkligen hade absurd humor, som om Andersson var Buñuel). Eller är det dåligt självförtroende? Att gömma sig bakom nervösa skratt, att inte våga stå för innehållet. Nä jag tror faktiskt inte det, jag tror Roy Andersson har väldigt bra självförtroende. Det är omdömet som det är fel på.
Fyra scener var ändå riktigt bra. Dels en drömscen där en arbetarkille ska dra av duken från bordet på en festmiddag hos ett väldigt rikt sällskap, det geniala här är att han redan innan scenen börjar berättat att han drog bort duken, man vet hela tiden vad som ska hända, så man sitter spänt och väntar på det fatala slaget... och här får den karakteristiska långsamheten för en gångs skull en funktion, en dramatisk effekt. Filmens andra drömscen var också bra, en tonårstjej som är kär i sångaren i ett rockband och drömmer att hon gifter sig med honom och har smekmånad i ett hus på räls, väldigt fint faktiskt (även om killen är obehagligt ointresserad av henne även i drömmen). Tredje scenen jag gillade var nog filmens kortaste - en kvinna ligger i ett badkar och sjunger fint, dörren till vardagsrummet är öppen och där klär hennes man på sig, han nynnar med i hennes sång på ett avslappnat kärleksfullt sätt. Romantiskt. Och slutligen en scen där en kvinna på ett frikyrkligt möte inte kan sluta be och alla som är på väg hem tycker att hon är konstig, hon är den enda som tar tron på allvar (hon har en sorg, hon har en anledning att be) får man en känsla av. Gripande faktiskt, även om Roy Andersson till slut måste skämta bort även denna scen.
Anyways. Jag vill inte dissa för mycket, för jag är ändå glad att Roy Andersson finns och att det görs såna här filmer också inte bara Kjell Bergqvist- och Janne Loffe Karlsson-filmer i detta land. Men fan, styr upp skådespelarna till nästa gång. Det var många gråtscener och INGEN grät trovärdigt, det var rena parodin, det var som om någon grät på scenen i ett studentspex. "Buhä... buhä..." rena serietidningen.
PS Bo Widerberg - där har vi en kille som inte skrev dålig dialog. Åh vad jag älskar honom. För övrigt påminner Benny Anderssons tema som inleder "Du Levande" om Händels "Lascia chio pianga" som ju var temat i Widerbergs "Lust och fägring stor". Ett sammanträffande, eller en subtil hyllning? Bo Widerberg - där har vi en kille som älskade musik.
Du är ironisk va?