rock'n'roll och postmodernism

Publicerat i: Allmänt
Backlash på rockbacklashen! Måns Ivarsson har skrivit en 900-sidors tegelsten om sin idol Ulf Lundell, och det är tydligen en "händelse" i media. Shit alltså. Och sen ser jag omslaget för nya numret av Sonic, uppklistrat lite varstans. Det består av en fet bild på The Hives (andra gången they make the cover!). En, två, tre, fyra riktigt fula killar och en halvful kille (som i sammanhanget blir värsta hunken), alla har den spännande sysselsättningen att de har på sig kostymer och spelar röjig Rolling Stones-rock. De har ansiktsbehåring. De är från mellersta Svealand. De är äckliga. De gör dålig musik. Oh tack Sonic, nu behöver jag inte tänka på rock på ett tag.

Sen läste jag recensionen av Feist-konserten i DN och PO Tidholm dillade om att hade det inte varit för att vi levt i ett postmodernt samhälle, där musik är en individuell snarare än kollektiv konsumtion, så hade Feist förenat människor med sin lättillgängliga och högkvalitativa musik, och blivit hur stor som helst. Vad han egentligen menade, tror jag, var: fan vad synd att man inte levde på 60-talet, då var allt så enkelt, Dylan och Beatles var störst för att de var bäst och bäst för att de var störts, om Feist hade kommit DÅ så hade hon fått en liknande status... well, dream om, PO. Men jag gillar faktiskt Feist, trots att hon har ett nästan provocerande ofarligt sound. "The Park" från senaste skivan har en väldigt vacker melodi. Det är en skiva som är väldigt angenäm att ha i iPoden just nu, i den tidiga och ångestfria hösten.

Men det är intressant med postmodernismen. Om jazz och elektrisk rhythm&blues var typisk modernistisk musik - hyllade framtiden och tekniken, struntade i alla gamla ideal om vacker musik (fast detta är givetvis en konstruktion - å andra sidan kanske inte det spelar någon roll?), så är musiken från framförallt 80-talet och framåt tydligt postmodernistisk: självrefererande, pastischälskande, anti-originell, anti-autentisk, värderelativistisk. I värsta fall resulterar det i ren kitsch - som 90-talet och Beck - men i bästa fal resulterar det i en eklektisk frihet (typ Animal Collective). Är Feist postmodern musik? Svår fråga - hon tillhör den postmoderna eran, men hennes sätt att göra gammeldags singer/songwriter-pop känns mer "naturlig" än medvetet kitschig.

Hm. Skulle kunna utveckla det här hur länge som helst, men det får bli till någon tidning som betalar.
#1 - - David:

Robert Wyatt!
www.judy.se
kul blogg dsom sätter huvudet på spiken i ämnet.

#2 - - Stefan Nilsson:

Konstigt att du som alltid dissat Sonic börjat skriva för Nöjesguiden, som ju är en mycket sämre tidning (Sonic har ju gått ifrån svaghet till svaghet på senare år, Nöjesguiden har väl gått ifrån okej till skräp till skit). Du får fixa till Nöjesguiden så det blir en riktigt bra tidning. Jag tror nog du skulle kunna göra ett bra jobb som redaktör där - sno det jobbet!
Skulle kunna utveckla det här hur länge som helst, men det får bli till någon tidning som betalar.

#3 - - matti alkberg:

Hmmm Håller på med nånting (bara i huvet än så länge) om hur allt som är nytt blir gammalt rätt fort, men vad händer med det som är gammalt redan från början? Menar modernismen (sett ur ett popperspektiv åtminstone) är ju dagens traditionalism. Alltså, det är konservativt att vara radikal, eftersom själva den grejen, (särskilt politisk, men även rent musikalisk) radikalism inom popmusiken allt som oftast låter som sådan alltid gjort och ve den som avviker. Eller, avviker man så är det nytt och då blir det omodernt ännu snabbare. Det är inget nytt resonemang, men jag får ingen rätsida på det hur jag än gör.

#4 - - Nicholas:

Men radikalism är (betydligt) äldre än modernism. Alla nya rörelser har väl varit mer eller mindre radikala, och det är först postmodernismen som ifrågasätter hela grejen med att komma med något nytt radikalt som ersätter och förkastar det gamla. Med andra ord: "rebellisk" musik har aldrig NÅGONSIN varit modern. Därmed inte sagt att "rebellisk" musik automatisk blir dålig eller ointressant...

#5 - - Bullan:

Varför är det okej att skriva att folk är fula? Du som är så begåvad borde verkligen hålla dig för god för sådana låga angrepp.

#6 - - matti alkberg:

Nä, men jag menar inte rebellisk, inte sådär Clash eller Public Enemy. Eller iofs, både Clash och PE gjorde radikal musik också, bara deras politik som överskuggar det faktumet.
För mig som måste söka mig till extremerna för att förstå mellanlägena är det ett problem. Men vad menar du egentligen? Tycker du att radikalism är konservativt? Aphex Twin? Albert Ayler?
Nu är det ute med electronica som Afx, snart är det ute med frijazz igen. Men Bruce Springsteen (kanske inte Hives, vi får väl se) består. Han var gammal redan när han var ny. Därmed inte sagt att konservativ musik automatisk blir dålig eller ointressant...
Vad jag undrar är: är jag konservativ för att jag fortfarande tycker AFX och Ayler är genial musik, bättre än allt som kommit i år (även om det har kommit rätt mycket bra i år). Eller är ni som gillar Springsteens nya konservativa, då skivan låter snarlik (grovt generaliserat, jag gillar honom med, men inte nya) allt han gjort efter 1980?
Eller använder jag helt fel terminologi?

#7 - - matti alkberg:

modernt = radikalt, men inte nödvändigtvis = bra.

#8 - - Henrik:

Kvalitet är ju nyckelordet, hur trist det än kan låta.
AFX, Albert Ayler och tidiga Springsteen håller helt enkelt för att de är bra.

#9 - - D:

Är Tony Ernst kvar? Jag vill diskutera hans dreads och fotbollsfetisch i realtid.

#10 - - Anonym:

Håller med Bullan om att det är lågt och förbannat ängsligt att kritisera folks utseenden. Ge fan i det. Bra blogg i övrigt.

#11 - - Nicholas:

Jaja, det är lågt osv. Menade bara: vill man ha en kalldusch som gör att man slutar med en eventuell romantisering av rock, look no further än till The Hives.
Matti: jag tycker man får skilja på radikal musik som accepterats/blivit mainstream (som bebop, eller The Clash om de nu någonsin var radikala), och på musik som Albert Ayler eller Drukqs som fortfarande låter helt far out i de flesta människors öron. Att lyssna på sån musik kan väl knappast rubriceras som konservativt?

#12 - - Daniel:

Quetzala verkar iallafall tycka att Babyshambles
har allt. 5 getingar i vanlig ordning.Konservativt?

#13 - - Nicholas:

Hatar Babyshambles. Men att Quetzala har en avslappnad och respektlös inställning till att ge skivor högsta betyg, hon gör det lite när som helst, det är modernt.

#14 - - Lévinas:

Tack för att ni (Bullan + anonym)kritiserar detta att racka ned på folk och kalla dem fula etc. Avskyvärt.Annika Flynner är visserligen bäst men behöver dock vägledning i vissa detaljer...

#15 - - Penny:

men alltså, jag vet inte hur många gånger jag hört någon rockjournalist ta upp det här med hur enormt sexig och snygg Howlin' Pelle är, så det kanske inte är så konstigt att Annika skriver så här. Jag menar: jag har, vill jag minnas, aldrig hört någon i samma andetag säga att både sångaren och resten av bandet är snygga, bara sångaren,vilket väl indirekt, på sätt och vis, är att säga att de andra inte direkt ser ut som några Brad Pittar.
Samtidigt. Jag tror inte att Bullan och co. hade ryckt ut mot utseendefixeringen om man typ hade sagt att Fergie var snygg men resten av BEP är fula. Hives är ju fula, de kan ju vara bra för det, nu är de ju iofs inte det, men de kunde vara, bra och snälla. det viktiga... var var jag? ja, vad är dealen?

#16 - - Staffan B:

Ja, Hives är fula och usla. Men hör det ihop? 50 Cent är skitful i mina ögon, betyder det att hiphop generellt är kasst?
The Hives uselhet är bara en anledning att fortsätta The Campaign For Real Rock.
Tur att du inte är nyhetsjournalist för om man inte fattar att en 900-sidig bok om Lundell är en händelse så är man en rätt kass dylik journalist. Sorry to break the news.
I övrigt håller jag mig för god för det där tjafset om rocknroll och autenticitet. Det borde du göra också. Bara ett tips.
Spot on med Beck däremot. Fast kitsch behöver förstås inte vara dåligt. Men Beck är dålig. Och scientolog, vilket är värre än att vara ful. Självförvållat.

#17 - - Lévinas:

900 sidor om Ulf Lundell "journalistisk händelse"? Kom igen! Det borde vara en plikt för varje journalist med heder att tiga ihjäl denna händelse.
- Liksom Bruce Springsteen.
Som någon sade, har man varit med tillräckligt gammal så blir man plötsligt ett monument. Det har drabbat alla, från Ingmar Bergman till - ja, Ulf Lundell. Därmed omöjliga att seriöst diskutera/kritisera.

#18 - - Staffan B:

Ja, att välja vilka nyheter som är viktiga är verkligen journalistisk heder. Några andra nyheter du tycker man ska tiga ihjäl? Händelserna i Irak? Du kan tycka lika illa om båda, men du kan inte tiga ihjäl dom. Flytta till Nordkorea om du inte gillar läget. Eller skriv i Gidappa! Nej, visst ja, den är nedlagd.

#19 - - Lévinas:

Aftonbladet Kultur i dag ägnar mer än en helsida åt boken om Ulf Lundell idag. Åsa Linderborg försöker där försvara att hon älskar Lundell trots hans mossiga kvinnosyn, trots att "hans rocklyrik är så ovarierad" och trots att "Lundell aldrig intagit någon farlig position".
Varför? Man blir mer och mer frågande till hur splittrad Linderborg tycks vara - å ena sidan feminist, å andra sidan längtande efter grottmannen Lundell. (Som för övrigt inte kan sjunga.)
Och själva boken? UTAN EN ENDA INTERVJU utförd av författaren utan i stället byggd på författarens skriverier och recensioner av och om Lundell under ca 30 år. Som när Simon Bank häromåret skrev en bok om sin olyckliga kärlek till Zlatan.
Vad är det för skillnad på Lundell och ABBA?

#20 - - Staffan B:

Spelar väl ingen roll om det är skillnad på lundell och ABBA eller inte. Släpps 900-sidiga biografier om dom ska det skrivas om. Det kallas nyhetsvärdering. Jag älskar ABBA förresten, får man det?
Helt oväsentligt om man tycker att Lundell kan sjunga eller inte. Att värdera att"kunna sjunga" är så gammalmodigt så det växer mossa på själva begreppet. Själv tycker jag Lundell ibland är en fantastisk sångare. Men jag kan ju å andra sidan inte heller sjunga, trots att jag frontat popband i tio år.
Det är väl bra att Linderborg kan diskutera sin egen splittrade syn på Lundell, att hon anser den vara värd att vädras? Måste allt vara så antingen eller, svart eller vitt?
Är Lundell en grottman så går det väldigt många grottmän på gatorna över hela världen. Då är DET i sig värt att diskutera utifrån Lundells polularitet och inflytande. Dock tycker jag att det är så oerhört torftigt, primitivt att kalla människor för grottmän.
Boken kanske är kass, vad vet jag. Men hur den än är så är det värd att skrivas om, diskuteras, recenseras. Att anse nåt annat är bara löjligt.

#21 - - matti alkberg:

Även om boken och Lundell själv är dåliga, oavsett vad man tycker alltså,
så är boken om honom en händelse. 900 sidor om vem det än är, är en händelse. Tiga ihjäl? Vad är du? Chicken? Konfrontera om du tycker det är så jävla upprörande.

#22 - - David:

Är det fult och dåligt att tycka att A Lokko är den enda som 2007 står i mitten av allt vi/ni pratar om och faktiskt sätter eller i alla fall försöker sätta någon slags agenda? Förmodligen är det nog fult och dålitgt. Men ändå, han har i alla fall avverkat alla ämnen som dykt upp.

#23 - - Nicholas:

Alltså Uffe Lundell. Couldn't care less egentligen, svårt att vara kritisk liksom. Och jag har inte sagt att man inte ska recensera boken - det är väl klart - men att blåsa upp det hela till en stor händelse, ett kollage av Uffe-foton på omslaget till DN Kultur ena dagen, stor intervju med (den icke-intervjuande...) författaren Måns Ivarsson dagen efter (där han motiverar varför boken är beskrivande och inte analyserande...) - shit, är det nyhetstorka or what? Varför skriver ingen 900-sidiga böcker om fenomenet "män som skriver 900-sidiga böcker om rockande män"? DET hade varit något. Hatar den här självbekräftande jävla rockkulturen.

#24 - - Staffan B:

Nicholas: skriv 900 tecken om varför hiphopkulturen inte är självbekräftande och mansdominerad.
Lokko? Han skriver väl mest om sin trädgård i London i nån slags humoristisk ton?

#25 - - Nicholas:

Hiphopkulturen är inte självbekräftande. Tvärtom så förnekar den sig själv och sin historia så mycket den bara kan. Det är bara righteous underground-rappare som (eventuellt) bryr sig om hiphop-"kultur". Ja, och så vi medelklassjournalister då. Annars råder djungels lag: du är aldrig större än din senaste hit, det du gjorde för tre år sen betyder inte ett skit om du inte är bra nu. Till exempel så har Jay-Z äventyrat sin status som rapstjärna rejält nu när han gått ur sin förtidspension. Och om Lil Waynes kommande skiva inte är bra (vilket iofs vore märkligt!) så kommer folk sluta bry sig om honom. Det finns inte en armé av Måns Ivarssonnar som tar emot dig när du faller. En fallen hjälte är en förlorare.
Att hiphopen är mansdominerad, det är en annan sak. Självklart är den det.

#26 - - Lévinas:

1. Staffan B: Ja, smak ska man inte diskutera. Givetvis får alla gilla vilken slags musik de vill. Även country.(Obs. skämt!)
2. Jag börjar ge mig om denna 900-sidiga bok. Den är väl en händelse, men kanske inte på det sätt författaren avsåg.
Jag menade, att det som i dag är intressant är det som tolkar nutiden och hjälper oss att hitta rätt in i framtiden. Inte att se
bakåt. det gällde då och kanske betydde något då.
Lundell var väldigt fräsch och ny en gång i tiden. Om tio år tror jag att han blir mest ihågkommen för en av de bästa skildringarna någonsing av hur ett svenskt julbord äts hemma hos flickvännen på julaftonen ( i "Jack").

#27 - - Staffan B:

Sen kan man ju uttolka det där ordet självbekräftande på ett annat sätt också, och där är hiphopen fruktansvärt upptagen med att just bekräfta sig själv som varandes hiphop p ett sätt som rockmusiken slutade vara typ i och med punken. Alla dessa suttiotalslåtar som heter nåt med rocknroll. I och för sig återupplivade åttiotalshårdrocken det där, tyvärr. Det är också delvis därfär jag tycker att mainstreamhiphopen har såna slående likheter med just åttitoalshårdrocken: högljudd, självupptagen, gräll, macho på ett homosocialt sätt som tangerar bögighet. Och en massa one hit wonders.
Lévinas. Förstår inte country-skämtet. Jag gillar en del gammal counry, även sån som inte anses vara "god smak". Än sen, liksom?
Nej, det är mycket möjligt att Ivarssons bok är distanslös och okritisk. Jag vet inte. Men har det någonsin skrivits en 900-sidig biografi om en nu levande svensk? Klart att dt är en händelse, oavsett kvalitet.
Haha, om tio år? Hur skulle svenska folket kunna plötsligt drabbas av en sån minnesförlust? Ska de hjärntvättas i ett laboratorium?

#28 - - Pressombudsmannen:

En pyttedetalj bara, som inte har ett skit med resten av diskussionen i kommentarsfältet att göra. Tidholm heter inte PO, utan Po (som floden alltså).

#29 - - Harry:

Ja, men det är roligt att kalla en person som heter Po för Peo - i synnerhet som han hatar det.
Vad anser Annika, by the way, om att Timbaland och Pharrell producerat nya Hives-skivan? För det har dom. Jag vet inte om jag väntar mig npåt vettigt svar från sån som anser att Hives ägnar sig åt Stones-rock - What? Vardå? - men det vore ju ändå kul att höra en synpunkt.

#30 - - Nicholas:

Jo, jag vet om det där. Det känns ungefär lika spännande och lovande som att Björk skrev och producerade Madonnas "Bedtime story" 1994. Eller att Depeche Mode anlitade Bomb the Bass 1997. Eller att Tricky gjorde ett samarbete med Grease från Ruff Ryders (och DJ Muggs!) fem år efter att han knarkat bort sin eventuella begåvning. Jorå, om det är någon som kan göra något "fräscht" av lädervästarna från Fagersta så är det givetvis Timbaland och Pharrell, de är som klippta och skurna för stentuff rock'n'roll som hyllar det förflutna. Watch the idiots walk, watch the idiots play keff rock.

#31 - - CM:

äntligen får timbaland och pharrell jobba med någon som matchar deras begåvning!

#32 - - Anonym:

hahaha

#33 - - David:

ja lokko skriver roligt om sin trädgård. helt korrekt. det gör han en vecka av 52
men sorry om man tycker han är lite i n t r e s s a n t a r e än ivarsson och PO tidholm. fast 40-åriga män som faktiskt kan och bryr sig är kanske lite för close to the bone? nästan obehagliga?:-)

#34 - - Staffan B:

Jag tyckar han skriver om den nästan varje vecka. Och så skriver han om nåt han brukar kalla "barnmusik" som visar på en rätt obehaglig syn på musik gjord av unga människor.

Men jag tycker också han är intressantare än Ivarsson och Tidholm.

Jag kan och jag bryr mig, men kanske inte om riktigt samma grejer som dom. Vem sätter agendan här? Upp till dig att avgöra om du tycker jag är obehaglig och too close to the bone.

#35 - - Harry:

Ja, som man frågar får man svar. Du begriper ingenting om just det här. Men du är rolig.

#36 - - Jakob:

"Och så skriver han om nåt han brukar kalla "barnmusik" som visar på en rätt obehaglig syn på musik gjord av unga människor"

Nästan obehagligt feltolkat, Staffan.

Musik gjord FÖR barn, inte AV barn.

#37 - - Staffan B:

Va? Jakob, du skojar med mig va? Du vet inte vilka krönikor jag syftar på? Snälla, säg att du skojar annars är det bara FÖR pinsamt. För dig alltså. Åh, du måste skoja.

#38 - - Jakob:

Staffan, nu har du en lite konstig och lätt obegriplig ton. Men jag är gärna pinsam, det är ingen fara.

Komplettera gärna med att visa vilka av Andres Lokkos krönikor där han syftar på musik gjord AV barn och inte FÖR barn.

Jag har läste ett flertal av Lokkos krönikor där han syftar på musik gjort FÖR barn - eller andra aspekter av hur "barn" är centrala i egenskap av bedömare, måttstock, referensram etc., exempelvis här:
http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_11650414.asp

Me jag vill vidga mina vyer nu - så länka gärna till någon krönika Andres Lokko skivit där termen har betydelsen musik GJORD AV barn. Väntar med spänning.

#39 - - Staffan B:

Sorry, det blev lite omedvetet hårt formulerat. Jag förstod inte hur du kunde tro att jag menade musik FÖR barn, att jag kunde missuppfatta så. Jag blev kränkt:-) Men okej.

Lokko har flera gånger under typ det senaste året skrivit - och alltså hyllat - band och artister som varit låt oss säga under arton år.

http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_14733985.asp

Här till exempel.

Min poäng är att just att kalla de här människorna för "barn" är fånigt och en väldigt konstig infallsvinkel: det är väl verkligen inte märkligt att unga människor gör musik.

Det är en slags analogi med "gubbrocken". En sån som Lokko borde veta bättre än att kategorisera på det här sättet. Sen kan man ju i all stillhet tycka att folk är ovanligt begåvade och kreativa för sin ålder. Men centreringen på ålder blir fånig och bisarr.

"den brittiska barnmusiken". Det är ju nedlåtande, om än oavsiktligt. Lite kolonialt, på nåt sätt. Ålderskolonialism.

#40 - - Nicholas:

Alltså. You gots to chill! Han SKÄMTAR ju!

#41 - - Jakob:

Lite begreppsförvirring här. Jag vet inte om jag själv hänger med. Men det är nog mitt fel, jag var lite otydligt. Kanske spelar det inte så stor roll, men jag menade alltså tvärtom. Jag trodde inte att du: "...menade musik FÖR barn." Utan att att du tvärtom menade att han skrev krönikor om musik AV barn.

Det var alltså JAG som menade FÖR barn.

Nu visade det sig att du ändå menade vad jag trodde att du menade från början - att det handlade om musik AV barn. Medan min poäng allså var att han, när han vanligtvis pratar om barn och musik, i brukar syfta typ på att musikvärlden är infantil (och infantiliserande), dvs att vi matas av musik som han menar är riktad till "barn" (vilket kanske inte ska tolkas helt och hållet bokstavligt).

Nu länkade du ju till en krönika som ger dig rätt i viss mening, men jag skulle nog vilja hävda att det är en av få (hans enda?) av hans sentida "barn"-krönikor som handlar om att barn "gör" musik, istället för att "barn" tycks vara ideal publik/bedömare.

Men för att ge dig delvis rätt; den här meningen är faktiskt, beroende på hur man tolkar den, nedlåtande på det sätt du beskriver: "Men det alla dessa barn ändå har gemensamt, och som jag älskar så förbehållslöst, är hur varenda sång, varenda konsert, handlar om att sprida så mycket glädje som möjligt."
Det påminner exempelvis om det exotiserande Rousseau:ska sätt som "svart" musik brukar/de beskrivas, visst.
Men samtidigt är det ju lätt att också läsa meningen som en parodisk lek med sådana föreställningar - vilket naturligtvis gäller för hela krönikan, och det skojsigt provocerande användandet av ordet "barn". Dvs. Lokko är naturligtvis fullt medveten om att det är fullt naturligt att ungdomar gör musik,inte bara naturligt utan något som ses som så "naturligt" att det ju faktistk brukar idealiseras något alldeles vansinningt av traditionella popskribenter - det är ju en av de största klyschorna att unga, gärna tonåringar, är bra på att producera popmusik. Valet av ordet "barn" är därför, sett från det perspektivet, alldeles uppenbart en "utmanande" parodi/fåneri runt den föreställningen.

#42 - - Staffan B:

klart att jag fattar att han skämtar. Men jag vägrar spela med i skämtet.

Jag är så jävla trött på på popkulturella fånerier. Varför kan inte de här mänskorna i fyrtiårsåldern växa upp och sluta vara skojsiga och börja vara kritiska och analyserande och liksom värdiga?

Vill Lokko vara komiker kan han väl ställa sig på Norra Brunn.

#43 - - Jakob:

Du har säkert en poäng i det. Men vad gäller män i fyrioårsåldern: Var finns värdigheten i att se något slags samband mellan komik och Norra Brunn?

#44 - - Staffan B:

Du har såna konstiga comebacks. Fulretorik.

Okej, jag skriver såhär i stället:

Vill Lokko vara "komiker" kan han väl ställa sig på Norra Brunn.

Är det tydligare så? Jag tycker alltså inte att Lokko är rolig.

Och jag undrar fan ibland om Loko själv fattar att han skämtar.

#45 - - Jakob:

Huruvida Lokko är rolig eller ej, är en sak. Men att likställa hans "komik" med Norra Brun, är väl "fulretorik", om något? Men som sagt, jag tror att du har en poäng ändå, även om den kankse inte är idealt argumenterad för.

#46 - - Staffan B:

Sådär. Fulretorik igen. Du är nedlåtande, det klär dig inte.

#47 - - carmen:

men, feist ligger ju liksom etta på itunes-toppen i amerika, säljer asmycket skivor, är årets spela på affär-restaurang-parmiddagsskiva i usa. vilken värld lever annika och po i?
visst, inget kan ju bli så allomfattande megastort som någonting kunde bli innan internet och fragmenteringen,men ändå, närmare konsensus än feist kommer man ju inte.