Jag har inget att säga. Därför är jag tyst.

MEN: måste säga att gårdagens Sopranos var riktigt bra. Det känns bara jobbigt att man vet - jag vet inte exakt hur det hela slutar, men man vet - att det ska sluta illa för Tony. Det kommer inte att bli nice & peachy och happily ever after. Det kommer bli nasty. Antingen blir han whackad eller också åker han in. Och man hoppas ju nästan på det sistnämnda, men det känns ju bull det med. Usch. Vill inte tänka på det. Alltså vad är de band man känner till karaktärerna i en film mot de man känner till karaktärerna i en fantastisk tv-serie som man följt i sju år? Ingenting.

Samma sak med The Wire, som elakt nog sänds på fredagkvällar. Det är inget att göra åt saken, det är bara att foga sig, jag SKA se det när det går. Sista säsongen - snyft! - börjar arta sig, även om man aldrig fattar hur McNulty blev sådär dumglad och nöjd med det lilla livet. Det är bara ännu ett bevis på att harmoni är omöjligt att skildra i fiktionen, det blir alltid hopplöst tråkigt. Vad hade Bibeln varit om Adam och Eva hängt i Edens lustgård hela tiden? Osv i ett oändligt antal exempel. Det är därför som manusförfattarna till The Wire smart nog väljer att strunta i McNulty så gott det går i den sista säsongen. Ändå rätt kaxigt, han har ju alltid varit seriens (vita) stjärna!

En sak till. På onsdag ska jag och Digfi-gänget spela skivor på Stacken (lilla Nalen) för att värma upp innan The Dreamers (som förhoppningsvis inte tagit sitt namn från Bernardo Bertoluccis pedofilversion av "Upp till kamp") spelning. Så det är bara att komma! Speciellt om du aldrig hört DJ Annika Flynners triumfkort "Ginza blues" av Wada Hiroshi & Mahina Stars.