Irma Thomas.
Häromdagen var jag inne på Pet Sounds för att köpa en födelsedagspresent till min numera 14-årige lillebror. Det var en bra ursäkt för att köpa en skiva till mig själv också, god knows när man är i en skivaffär nästa gång liksom.
- Har ni den nya Larry Banks-samlingen som gavs ut på Kent?
- Jag ska se! sa den entusiastiske försäljaren. (Omg, en KUND!)
Efter en halv minut var han dock tillbaka med bister min:'
- Jag är ledsen, men den är slut...!
Hans något äldre kollega hörde vad som pågick och kunde inte låta det ske - här var äntligen någon som ville köpa en skiva, under 40 var han (jag) också, detta ögonblick fick inte förloras. Han bröt in:
- Är du säker att vi inte har ett exemplar i fönstret?!
Och så gick jag därifrån med "Larry Bank's Soul Family Album" till mig själv och dubbel-cd:n "Punky reggae party" till min lillebror (han gillar The Clash).
Varför jag köpte en skiva? För att viss musik lämpar sig bättre för högtalare och vardagsrum än hörlurar och promenader. Jag älskar deep soul men känner aldrig för att lyssna på det när jag springer till tunnelbanan. Och Larry Banks, det är deep soul. En genre som är ganska knäpp, för den är fingerad, helt påhittad. Den fanns bara i musikjournalisten Dave Godins huvud, och i de sjutumssamlare européer som följde honom - men "deep soul-artisterna", de svarta amerikanska männen och kvinnorna som skrev, producerade och sjöng låtar som de hoppades skulle tävla med Motown i framgång, de kände inte själva till denna stjärnögda etikett. Och nu när Dave Godin är död, vad händer nu? Vågar någon annan säga "det här är deep soul" om en låt som inte kanoniserats av Godin? Det är som Derrida och dekonstruktionen - upphovsmannen, geniet om man väljer att kalla honom för det, är nu borta, och utan honom och hans tolkningsföreträde borde det råda lite osäkerhet kring termerna.
Dave Godin fick på 60-talet idén att man kan dela in soulmusik i "vanlig soul" och "deep soul". Sistnämnda var djupare, tyngre, mognare, allvarligare, starkare, på alla sätt och vis större än vanlig soul. Jag kom i kontakt med den här musiken när Lennart Persson skrev om samlingsskivan "Dave Godin's Deep Soul Treasures, vol 1". Den kom 1997 och är fortfarande en av de tio bästa skivor jag äger. Tror jag, jag har inte hört den på ett tag, men de flesta av de 25 låtarna på den skivan är knock-outs. Låtskrivaren Larry Banks är i högsta grad närvarande på den skivan: "Showdown" som sjöngs av Kenny Carter, ett fantastiskt triangeldrama till soulballad (R. Kelly borde älska den), "I'm not the one" som Larry sjöng själv, samt exfrun Bessie Banks 70-talsballad "Try to leave me if you can (I bet you can't do it)". Bessie är mest känd för "Go now" som skrevs av Larry och som inleder den här nya samlingsskivan. Just det, Larrys andra fru Jaibi får äran att avsluta hela skivan med "You got me", en totalromantisk och majestätisk låt som skrevs av en förälskad Larry. Han skrev också den skräckfyllda "Lights out" som framförs av Zerben R. Hicks & The Dynamics (vilket namn!) på samma samlingsskiva. Ja, Dave Godin måste verkligen gillat Larry Banks. Och nu har mannen alltså fått en hel skiva tillägnad sig. Den är... helt okej. Rätt bra.
Men Dave Godin alltså. Det kom fyra skivor i hans deep soul treasures-serie, den sista precis innan han dog (det är den sämsta, måste vara en hastigt ihopsvängd produkt). Den första är den bästa och den tredje är nästan lika bra som den, med låtar som Jean Plums "Look at the boy" (på Hi Records, det låter som en fantastisk Ann Peebles-singel), Loretta Williams "I'm missing you" (utgiven på Otis Reddings skivbolag Jotis) och Rozetta Johnsons makalösa "Who are you gonna love (your woman or your wife)", skriven av Sam Dees. Wow. Och det är bara the icing on the cake. Vol. 2 har en del transportsträckor men ändå en del underbara låtar, som Ben E Kings "It's all over", Lisa Richards "Let's take a chance" och Toussaint McCalls "Nothing takes the place of you".
Caroline hatar deep soul. En gång spelade jag in ett blandband till henne och hon blev verkligen förolämpad när hon hörde Bill Brandon. "Hur kan du ge mig sånt här SKIT?" Haha, kan förstå henne på ett sätt, för det är ingen omedelbar musik, inget som får en att vilja dansa, inga refränger i neon, och melodin är oftast underordnad sången i sig vilket gör det rätt trist om man bara slölyssnar. Men bara man lyssnar - på rösterna, och på texterna, och på de ofta omsorgsfulla arrangemangen - då hör man otrolig och unik musik. Soul som är så långt från firmafester och "Knock on wood" som man kan komma. Det handlar aldrig om käcka danssteg. Det handlar om relationer, moral och ångest.
Och man blir ännu mer hooked om man tänker en sekund på det märkliga i att det finns så många artister som spelade in fantastiska men floppande singlar och sedan försvann från musikbranschen för all framtid. Vi hade aldrig fått höra dessa låtar om det inte vore för en skara entusiastiska engelsmän, dessa frimärkssamlande skägg-whiggers. Deep soul, eller "rar" soul i allmänhet, är en egen subkultur, en liten värld som är ganska mysig att besöka. Inte minst för de underbara låttitlarna - långa som fan, nästan alltid en parentes, och ofta är titeln en liten aforism (typ "You dont' miss your water (till your well runs dry)") - och artisternas lustiga namn. Är man deep soul heter man aldrig Betty, man heter Bettye.
Det vore ovärdigt att avsluta det här inlägget utan en topp 15 deep soul-låtar:
1. Loretta Williams - I'm missing you
2. Jimmy Holiday - The Turning Point
3. Eddie & Ernie - I'm goin' for myself
4. Rick James & Smokey Robinson - Ebony eyes
5. Jean Plum - Look at the boy
6. Ben E. King - It's all over
7. Lisa Richards - Let's take a chance
8. Doris Troy - He don't belong to me
9. Rozetta Johnson - Who are you gonna love (your woman or your wife)?
10. The Knight Brothers - Temptation 'bout to get me
11. Irma Thomas - Anyone who knows what love is (will understand)
12. Etta James - I'd rather go blind
13. Bettye Swann - Today I started loving you again
14. Jaibi - You got me
15. Black Velvet - Is it me you really love?
rick james??