Gissa landet!
Min generation kan delas in i två kategorier: de som efter gymnasiet jobbade ihop en massa pengar och reste till avlägsa exotiska platser, och de som inte gjorde det. Jag tillhör, liksom Jens Lekman, den senare kategorin. För Jens del har det inneburit ett evigt drömmande, ett entusiastiskt turnerande sedan han blev artist, och nu till slut en Australienflytt. För min egen del har det inneburit - ingenting. Jag har under hela mitt liv slitits mellan det jag spontant vill göra - sitta hemma och pyssla med det jag nu pysslar med - och det jag vet att jag skulle må bra av att göra - dvs gå ut. Jag tror jag utvecklas i rätt riktning. Bara en sån sak som att jag gillar att promenera nuförtiden.
Det jag vill komma till är att jag tidigare var mer eller mindre ointresserad av att resa. Paris -okej. New York - okej. Italien - okej, det med. Men hela grejen med att bege sig till avlägsna länder med sjukdomar, fattigdom och diktatur - varför? Jag har aldrig velat bada i Ganges (urk) eller bli shanghajad i Shanghai (hjälp). Fatta, jag har inte ens varit i Chile! Det är pinsamt. Jag har skyllt på att det är dyrt osv (iofs är det fett dyrt att åka till Chile) men ärligt talat så har det nog till syvende och sist handlat om prioriteringar, om ointresse för att resa.
Fast nu har något väckts i mig. Jag vet inte vad det är. Kan det vara Miyazaki som är boven i dramat även i detta sammanhang? Well, inte bara han i så fall. De senaste åren har en romantik långsamt växt fram i mig - när jag tänker på "Casablanca" tänker jag inte längre på Bogart utan framförallt på marknader och gränder i en Marockansk stad, den nordafrikanska öknen, det fascinerande i den historiska relationen mellan Spanien och arabvärlden. När jag tänker på Kina tänker jag inte längre på Mao utan på de enorma mer eller mindre obebodda landskapen, naturens kraft, och även Hong Kong och Wong Kar-Wais melankoliska längtan. När jag tänker på Turkiet tänker jag inte längre på folkmord på Armenier utan på basarerna och Bosporen i Istanbul, att gå vilse i denna oändliga stad.
Och så vidare, och så vidare.
När jag tänker efter är jag helt enkelt väldigt sugen på att resa. Och inte bara en gång, en jäktad jorden runt-resa som man sen kan spika upp som ett diplom på väggen och därefter lugnt leva resten av livet i Åmål. Nej, jag skulle vilja göra en underbar resa om året, resten av livet. Jag tror det går, om man har en fast anställning, snålar som fan i elva av tolv månader (I can do that) och sen sticker iväg. Jag vet, det är knappast revolutionary stuff det här, i princip alla medelklassvenskar tänker på det här sättet. Men för mig är det helt nytt. Jag har alltid tänkt att musik, film, böcker, konst och att ha trevliga människor omkring sig är allt som gör livet värt att leva. Allt det gäller fortfarande - men nu finns det en till punkt på listan.
Det som är bull är:
1. flygplansresor = utsläppsgaser
2. ain't no dough i frilansjournalistik
kan inte komma på vilket land det är! berätta vett ja!
iamyou.blogg.se - Ses där!