Min vän Håkan har bidragit med många blogg-worthy uppslag de senaste dagarna. Håkan bor i Lund, där nazister saboterade Andres Serranos fotoutställning "A History of Sex" häromveckan. Håkan kollade upp den mycket underhållande hemsidan för dessa psykopater, där de välartikulerat förklarade att de var emot "degenererad konst" - samtidigt som de hade lagt upp ett videoklipp av deras blitz mot konstutställningen, tonsatt av skrikande dödsmetall. Alltså om man nu vill hävda värdet av att skydda klassisk estetik, skjuter man sig då inte sig själv i foten om man illustrerar sin poäng med dödsmetall? Jaja, det är kanske inte är någon mening med att leta efter logik hos nazister. Men underhållande är det, och ännu roligare är Nationalsocialistisk Fronts web-bokshop som man kunde klicka sig till. Förutom självklara böcker som Mein Kampf kan man köpa Shakespeares "Köpmannen i Venedig" och Agatha Christies "Tio små negerpojkar". Hur tänkte de? "Alltså den där Shakespeare...jag gillar inte honom egentligen, men han skrev ju om Shylock som var en osympatisk jude, och i så fall är han all right". Nota bene att man inte kan köpa något annat verk av Shakespeare. Och Agatha Christie? De måste typ tänka "fan vad fett, här är en kvinna som är på vår sida". Alltså... vad SJUKT. Är det respect att vara nazist och ha såna här böcker i bokhyllan? Uppenbarligen. Så bli inte förvånade nästa gång ni ser en skinnskalle lystet läsande Shakespeares blankvers på en parkbänk. Den kultiverade nazisten. Den bildade vilden.
Håkan tipsade mig också om ett par New Yorker-artiklar varav jag nyss läst den ena. Den handlar om klassisk musik och varför man är en outsider om man är under 40 och lyssnar på sånt, och framförallt om hur tråkigt det är att folks rädsla för allt som kom före jazz och rock'n'roll gör att så många går miste om fantastisk musik. "For now, it is like the 'sunken cathedral' that Debussy depicts in one of his Preludes - a city that chants beneath the waves." Läs själva: http://www.newyorker.com/archive/2004/02/16/040216fa_fact4
Den andra artikeln handlade om The Wire och David Simon. Verkar jättebra, men den är tolv sidor lång (säkert ännu längre i Word) och jag orkar/hinner inte läsa den just nu. Men här är den länken i alla fall: http://www.newyorker.com/reporting/2007/10/22/071022fa_fact_talbot
#1 -
-
Henrik:
Problemet med klassisk musik är att man inte vet vart man ska börja. Det finns typ en miljon skivor, och så beställer man nått på måfå och blir sittande med nån Mozartsymfoni uppförd av Ulan Bators Filharmoniker med burkigt ljud.
#2 -
-
max:
Läs INTE wireartikeln om du inte sett klart fyran
#3 -
-
håkan:
du kan se mig som din utsände i södra sverige.
NSF har uppmärksammat svårigheten med att finna en ingång till den klassiska musiken, och erbjuder därför best of samlingar (naxos) med bach, beethoven, mozart, vivaldi och wagner (slutsåld).
#4 -
-
Nicholas:
Wagner fattar jag. Och de tre mästarna, de är ju ändå tyskar. Men Vivaldi? Är det meningen att man ska ut och bust some heads efter att ha peppat upp sig hemma i lägenheten med "De fyra årstiderna"? Henrik: ett tips är att börja med pianomusik från romantiken, som Schuberts "Impromtus" eller Chopins "Nocturnes". Vänta med symfonier och sånt, det är ganska krävande, en grav missuppfattning är att man kan slölyssna på en Beethoven-symfoni medan man pysslar med annat. Det kräver mer koncentration än att se en tung film, i alla fall om man ska få ut något av det. Max: tack, du räddade mitt liv där.
Problemet med klassisk musik är att man inte vet vart man ska börja.
Det finns typ en miljon skivor, och så beställer man nått på måfå och blir sittande med nån Mozartsymfoni uppförd av Ulan Bators Filharmoniker med burkigt ljud.