He's the DJ, I'm the rapper
Igår wallraffade jag mig in i Stockholms indievärld. Det var trevligt. Så skumt att jag skrivit för Digfi i flera år utan att någonsin ha träffat the crew, förrän nu. Det enda som saknades var att Märta Myrstener dök upp. Jag skulle vilja ställa henne mot väggen för hennes bisarrt positiva Kanye West-recension på samma sätt som jag inledde min konversation med Katja Ekman med att fråga hur hon kunde gilla Electrelanes senaste skiva. That's what I do. En gång träffade jag Micke Widell och tvekade inte en sekund att skälla ut honom för att han gav Rolling Stones "Bridges to Babylon" 8 av 10 i Pop. Inte för att jag någonsin hört den skivan, men ni fattar.
Konsertena då? Först var det ett märkligt acid jazz-retroband som spelade trist musikskolesvängigt. Det känns så klyschigt att dissa sån musik, för det är liksom att sparka på öppet mål, pallar liksom. I teorin är jag givetvis för folk som kan spela instrument bra. Men när ett band utstrålar duktighet snarare än dramatik, när det enda de gör är att jamma och le ljummet nöjda leenden, då tappar man bara intresset. Så enkelt är det.
Dreamers var bättre. Action Biker och nån tjomme som var legendarisk för att han gav ut skivor på Él Records på 80-talet, det enda skivbolag som är mer tweekorrekt än Sarah Records. Nog kunde han hitta snygga ackordföljder på sin elgitarr, och nog sjöng Action Biker fint - men jag tycker ändå att det var tråkigt att "samarbetet" bestod av att hon sjöng hans låtar. Varför inte kombinera de fina melodierna med beats och vilda syntar, sånt kan ju faktiskt Action Biker? Onödigt att reducera sig själv till en skönsjungande indie-babe.
Det var kul att spela skivor i alla fall. När Caroline kom spelade jag "Invincible" med CNN (och hela stället bara exploderade... skoja!), annars försökte alla spela så jazzrelaterat som möjligt vilket blev rätt intressant. Nalen! Eller okej Stacken, men skit samma det är samma sak. Nalen! Gotta love it. Tänk att Bengt Hallberg och Putte Wickman och Dompan och Lars Gullin spelade här hela tiden på 50-talet, Sveriges mest begåvade whiggers... vad fint. Älskar Stockholm.
Glömde förresten att säga att jag skrev om en underskattad kompositör för Digfi förra veckan: http://www.digfisongs.com/Default.aspx?page=vartist&VId=11137 fast hans bästa låt finns inte på hans Digfisongs-sida, utan på hans hemsida som det finns en länk till där.
Ny skjorta?