De senaste dagarna har jag frossat i filmer, haft hemmakvällar framför TV:n likt barndomens rituella movieboxhyrande. Min flatmate kom hem i måndags med två filmer hyrda i desperation - att ha telefonkontakt med mig med bredband och allmovie hjälpte inte, varför kommer man ALDRIG på vad man vill se när man väl är i en videobutik? Hon hyrde i alla fall "Farlig förbindelse" för att hon ville se den och "A Passage to India" för att jag tyckte att vi borde se den.

Först såg vi Farlig Förbindelse. My god, varför vill man hyra den? "Lite gittig 90-tals New York-känsla" tänkte Caroline, men grejen är att det är en b-thriller från 1987 och New York ser man i sammanlagt tio minuter. Det var en riktigt jobbig film. Dels för att thrillergenren verkligen inte är något för mig (utom typ Hitchcock och Chabrol), jag förvandlas till ett nevrotiskt vrak, klarar inte av när det är så spännande, blir helt utmattad. Dels för att hela filmens grunprincip var ologisk: Michael Douglas är otrogen mot en jättesnygg fru för Glenn Close. Alltså Glenn Close?! Hon ser ju ut som the grim reaper. Glenn Hysén hade varit ett mer sexigt val. Sen freakar hon ur och sitter ensam på sitt rum och tänder och släcker lampan på ett psykigt sätt, och sen blir hon mordisk. Filmen är inte dålig egentligen, de spelade väl bra och så - frågan är bara varför? Varför görs såna här filmer, varför vill man se dem? Och i slutet när herr och fru Douglas, efter att gemensamt ha mördat Glenn Close i nödvärn, vinkar av ambulansen med liket och pustar ut och går och lägger sig - hur ska man må efter det slutet? 1) han har varit otrogen, det i sig är en kris i deras äktenskap (de har en sexårig dotter också), 2) älskarinnan har brutit sig in i deras gemensamma hem och försökt mörda dem båda, 3) de har avvärjt problemet genom att dränka galningen i badkaret och skjuta henne med en pistol. Okej, är inte allting helt FUCKED efter det? Hur ska de någonsin kunna ha ett normalt förhållande och bli lyckliga? Men det är manusförfattaren ointresserad av. Det är det jag hatar med thrillers - spänningen och hotet är alltid viktigare än människorna och relationerna.

Dagen därpå såg vi A Passage to India. Vi trodde först inte vi skulle palla se hela mastadontrullen - 2 timmar och 40 minuter - i ett svep, men den var så bra att vi inte kunde sluta. Det var David Leans sista film (han hade tidigare gjort mastadontrullar som Dr Zjivago och Lawrence av Arabien), en filmatisering av E.M. Forster (författaren till bl.a. "A Room with a View"). Den utspelade sig i 1920-talets koloniala Indien, man fick följa en ung (29 år) Judy Davis som tillsammans med sin blivande svärmor begav sig dit från England för att gifta sig med en ung brittisk domare. Jag ska inte berätta allt som hände sen, men det som var bra var att historien inte backade en tum för konflikterna mellan kolonialmakten och de hunsade indierna. Ofta var det riktigt vidrigt, vilket var bra. Men Judy Davis alltså. Även om hon var ung och snygg hade hon lite av det stiffa och galna i sig, det man älskar henne för. Hon är lätt topp tre skådespelerskor (de andra är Gena Rowlands och... Jeanne Morreau?). Det enda som var dåligt med filmen var att Alec Guinness fick spela vis indier. Helt sjukt, han är ju vit. Vad är det här, Birth of a nation? Lite weird faktiskt. David Lean alltså, han måste haft en gammeldags avslappnad inställning till att använda blackface. We don't REALLY want to be near these people, now do we? liksom.

Och igår såg jag "Lupin III - The Castle of Cagliostro", Hayao Miyazakis regidebut. Förlåt om jag är förutsägbar. Den här var milt sagt överkurs, en ganska fånig äventyrsfilm om en gentlemannatjuv straight outta the 60's, väldigt mycket James Bond över det hela. I början var den rätt hopplös, men den tog sig efter ett tag, åtminstone gick det att uppskatta de omsorgsfullt tecknade miljöerna och den maffiga bröllopsscenen där ett gigantiskt kors fälls till marken och går i tusen bitar, det hade aldrig gjorts i en västerländsk film. Lite spännande blev det också mot slutet (jag hatar alltså inte spännande filmer, jag får bara panik av Glenn Close med en stor kniv). Men den gränslösa romantik och kärlek till det mystiska som senare skulle bli Miyazakis kännetecken lyste med sin frånvaro här. Det var inte en kass film, men Ghost in the shell (1995) som jag såg förra veckan var en otroligt mycket bättre anime.