Att lyssna på original scores till filmer är rätt märkligt. Med undantag för en och annan Bernard Herrmann-komposition är det få verk som står på egna ben och som känns roliga att lyssna på. Och ofta minns man filmmusik som mycket bättre om man bara hört dem när man såg filmen - utan bilderna och rösterna kan soundtracken kännas tomma och tråkiga, hur starka de än kändes när man såg filmen.
Joe Hisaishi är egentligen inget undantag. Han har gjort musiken till (ni gissade det) Hayao Miyazaksi filmer de senaste 20 åren, och även musik till Takeshi Kitanos filmer (är han bra förresten? Har bara sett "Hana-bi", den var väl okej). Miyazaki-soundtracken är ganska konventionellt fläskigt orkestrerade, inte alls full av de naivistiska melodier med snällmelankoliska undertoner som man (jag) ofta förknippar med japansk musik. Men jag har lyssnat på soundtracken till "Spirited away" och "Howl's moving castle" sen i somras och det är två spår som jag har fäst mig vid, som jag kan komma på mig själv med att nynna på och vilja höra.
Dels "Reprise" från Spirited Away. Ett böljande och mäktigt tema som körs om och om igen i varierande orkestrering och ljudstyrka. Ett tag försvinner det och något mer inåtvänt och nedstämt tar över - men just när man gett upp hoppet kommer temat tillbaka i en fröjdig final. "A stroll through the sky" från Howl's moving castle är också väldigt bra, jag tror den spelas i den fina scenen där Sophie och Howl svävar ner över den lilla byns torg. Precis som "Reprise" är den i valstakt och precis som den så låter det ibland som en dans på en bal i ett fantastiskt slott på 1700-talet. Men melodin är lite speciell - den låter faktiskt som Bellinis "Samba de Janeiro" i en valsversion. Kommer ni ihåg den låten? Stor som fan under fotbolls-VM 1998.
PS Igår läste jag H.C. Andersens "Den fula ankungen", alltså till skolan. Men den var bra! Originalversionen. När man refererar till såna där sagor tänker man bara på den simpla sensmoralen, men om man verkligen läser skiten så märker man att det är bra text, på riktigt. HC Andersen alltså. Ibland vill man bara vrida fram klockan tio år och läsa sagor med sina barn. Den mentala listan över all kultur som jag planerar att utsätta min stackars avkomma för blir alltmer diger.
"fröjdig final"!
Stiligt.