Min sista film blev "The Go-Getter", en amerikansk roadmovie/romantisk komedi med killen från "Thumbsucker" i huvudrollen. Den hade en rätt bra ram för en roadmovie: 19-årig kille stjäl en bil för att leta upp sin 18 år äldre halvbror och berätta att deras mamma har dött i cancer. Det otrovärdiga, men också trevliga, inslaget var att bilens ägarinna ringer telefonen i bilen och är inte arg, tänker polisanmäla, istället vill hon prata med killen och under många långa samtal utvecklas en relation som blir alltmer förtrolig och romantisk. Well well. Jag gillade filmen för att slutet var fint, fotot var jättebra (äkta ljus-porr!) och soundtracket bestod enbart av M. Ward-låtar vilket skapade enhetlighet. Hans musik är ju egentligen som gjord för en sån här film, den är ju full av uramerikansk on the road-romantik, luggslitna vagabonder och hela den grejen. Fast jag tycker att han har blivit mindre intressant sedan han rockade till sig på den senaste skivan... jaja, det hör inte hit. Det var en rolig, trevlig film som fick mig på gott humör. Efteråt gick jag ut på Kungsgatan och mötte den oemotståndliga blåa Stockholmsskymningen, julljusen hängde i vackra bågar över gatan, jag kollade min mobil och jag hade fått ett gulligt sms från min flickvän, och när jag promenerade till tunnelbanan spelade min shufflande iPod Duke Ellingtons "Lotus blossom". Sedan The Cookies "I never dreamed". Sedan Baden Powells "Ate-eu". Sedan Karen Daltons "Something on your mind". Åh, livet kan vara så underbart.