It gets gooder and gooder, som Kool G Rap hade sagt.

I tisdags såg jag "Persepolis". Oväntat bra! Jag har läst kanske tio sidor av första delen av Marjane Satrapis seriealbum med samma namn, och det var kul och så (en iransk flicka drömmer om hur Gud och Marx munhuggs!), men jag visste inte vad jag hade att vänta mig av filmen. På ett sätt önskade jag att jag inte skulle gilla den, för jag börjar bli lite trött på mig själv som hela tiden hyllar en massa tecknade filmer. Men vad ska man göra när storyn är så bra, när Catherine Deneuve gör rösten för mamman, när havets vågor är så vackert animerade och när familjerelationerna är så fint skildrade? Jag skrattade massor av gånger och jag grät flera gånger. Hur många filmer får en att göra det, alltså båda grejerna? Imponerande. Slutet var kanske lite tvärt (alltid svårt att hitta en bra ramberättelse för en självbiografi), men hellre det än att det var sentimentalt och bull. Den var riktigt bra helt enkelt. "Den bästa jag sett hittills på festivalen" tänkte jag.

Men det var innan jag såg "4 månader, 3 veckor, 2 dagar".

Herregud vilken film.

Jag såg den alltså igår och det var det starkaste och mest omskakande jag sett sedan "Dancer in the dark". Och den var bättre än Lars von Triers film, för den var aldrig poserande, kändes aldrig självmedveten och "meta". Den var bara så himla BRA, så himla hemsk, handlade om två kvinnliga studenter i 1980-talets Rumänien och om vad som händer under en väldigt dramatisk dag. Den ena tjejen är gravid och anlitar en skum man för att genomföra en abort (det var strikt olagligt på den tiden) och hennes väninna gör allt för att hjälpa henne. Gud, det var plågsamt ibland. Man fick inte se blodiga underliv eller nåt sånt, det var tillräckligt hemskt ändå. Skådespelarna var så HIMLA bra, speciellt huvudrollen, väninnan som är beredd att offra allt. Och hur relationen mellan henne och hennes pojkvän (som kommer från en akademikerfamilj som ser ner på henne och hennes bakgrund) är skildrad, de osynliga klassmarkörerna, hans oförmåga att vara kritisk och sätta sig in i hur det är att vara kvinna, det var så otroligt subtilt och bra. Vilket manus! Vilken regi, det kändes som man var där hela tiden. När hon sprang omkring i mörka gränder och var rädd för att bli överfallen, man var där. När hon satt på hotellrummet och just hade gått igenom något FRUKTANSVÄRT och utan att säga ett ord övertygade sig själv om att det var meningslöst att tänka på det eftersom man inte kunde ändra någonting, man var där. Wow. Ni vet hur jag brukar dilla om att jag älskar filmer som är filmer och som inte hade kunnat vara något annat än filmer. Det här var en sån film.

Ibland måste man, i alla fall jag, påminna sig om att filmer som är realistiska och brutala kan vara lika konstnärligt högtstående som de som är eskapistiska och romantiska. Att det inte är självklart för mig skyller jag på folk som Lukas Moodysson, och på alla brittiska diskbänksrealister, de har gett hela genren ett dåligt rykte. Ken Loach hade inte kunnat göra en film som "4 månader, 3 veckor, 2 dagar". Den var inte klyschig och övertydlig. Den ställde frågan: hur är det att vara kvinna och att vara ofri, och besvarade den. Filmen var så kraftfull och så elegant, så vacker i sin psykologiska precision, efteråt var man helt utmattad. Om ni såg en kille som gick och andades högljutt, liksom långsamt pustande, oavbrutet mellan Saga och Hötorget igår så var det jag.

Jag var där ensam så jag hade ingen att ha eftersnack med. Caroline säger alltid att jag förstör filmer genom att snacka sönder dem efteråt, men jag tycker det är jobbigt att inte kunna säga ens ett ord. Men jag lyssnade på vad andra pratade om. På vägen ut från salongen sa en kille till sin tjej:

-         Man borde ta en kurs i rumänska egentligen. Det är ett vackert språk.

En annan kille sa till sin tjej, apropå om filmen var bra eller inte:

-         Jo, alltså jag vet inte... jag hade rätt svårt att liksom leva mig in i situationen...
Tjejen bara:

-         Okej, det hade verkligen inte jag.

På tunnelbanan satte jag mig och sen satte sig tre tjejer vid samma säten. Jag hörde att de pratade om filmen så jag kunde inte låta bli att "do the psycho" och hoppa in:

-         Var ni och såg filmen? Visst var den fantastisk?

-         Jo... sådär, sa en av tjejerna.

-         Jag tyckte den var bra, sa hennes kompis.

-         Jag tyckte bara att den var så himla stark, sa jag.

-         Jovisst, sa den tveksamma, men jag vet inte om stark är samma sak som bra.

-         Nej, okej, sa jag, och avbröt den awkwarda situationen genom att ta på mig mina iPod-hörlurar och lyssna på Toru Takemitsus rekviem för stråkar (1957). Den enda musik som kunde matcha mitt stämningsläge. Det låter som en röst som smyger fram ur skuggorna och berättar om en ilande smärta, för att nio minuter senare smyga tillbaka lika diskret och artigt som den kom. Otroligt bra.