OK har sett tre filmer på filmfestivalen.

Igår tänkte jag gå och se "Waitress" på Saga. Men man var tvungen att ha biljett (trots att jag hade ett sånt där fint pass!) och kön var sjukt lång och filmen hade redan börjat, så jag och mitt sällskap styrde ner den idén. Istället gick vi på "Alexandra" på samma biograf, den hade också redan börjat men det räckte med festivalpasset för att komma in.

"Alexandra" är alltså en rysk film, jag trodde att det var samma regissör som gjorde den fantastiska "Återkomsten" men det var det inte. Den var rätt bra men inte fantastisk. Handlade om en gammal rysk kvinna som åker till ett militärläger i Tjetjenien för att hälsa på sin sonson som är soldat där. I ett pensionärslugnt tempo får man följa henne när hon strosar omkring, begrundar vapenarsenalen och är mindre än entusiastisk över alla unga soldater som blygt dras till henne i behov av en moderlig figur i tillvaron. Det var en no-nonsense-story, och rätt bra skådespel och fint foto, men musiken var opassande sentimental och förstörde faktiskt lite. Ändå gött med en filmfarmor som inte är mysig bulltant (det hade hon varit om filmen gjorts i Hollywood), och scenen där den biffige 27-årige sonsonen kärleksfullt flätar hennes hår var väldigt fin.

Idag såg jag Eric Rohmers nya film "Les Amours d'Astrée et de Céladon", alltså mannen är 87 år gammal och gör en ny film. Det intressanta med den var att den var så totalt otidsenlig, den tillhörde en genre som var gammal redan när Rohmer och hans Cahiers du Cinéma-kolleger gjorde sina nya vågen-filmen på 50-talet. Det var en filmatisering av en fransk kärlekshistoria från 1600-talet, som i sin tur utspelades på 500-talet e.Kr. i Gallien, komplett med nymfer, druider, fåraherdar och barder. Ibland blev det ofrivilligt komiskt, och vissa i salongen förstörde rätt mycket genom att konstant fnissa åt allt, men grejen är att man inte ska leta efter realism eller logik i en sån här film. Det var inte ett misslyckat kostymdrama - det var en hyllning till poetiska franska filmer som Marcel Carnés "Les visiteurs du soir". Det känns som den åldrade Rohmer befann sig i samma sinnesstämning som Joseph Bédier som på 1800-talet bestämde sig för att sammanställa en utgåva av den medeltida kärlekshistorien om Tristan och Isolde (som skulle läsas och älskas av Wagner och många andra). En romantik, ett sökande. Jag köper det - även om filmen inte var helt perfekt, rätt ofta var skådespelarnas insatser ganska träiga, det var slappt regisserat som en SVT-såpa. Det märks att Erich Rohmer är gammal.

Efter det kutade jag från Grand till Saga på fem minuter för att hinna till "Rocket Science", en amerikansk dramakomedi som handlade om en tonårig kille i the suburbs som stammade men som blev kär i en tjej som typ var skolans stjärna i retoriktävlingar... ja, ni kan fatta vad som händer, men ändå inte, manuset styrde undan från den värsta sentimentaliteten och förutsägbarheterna. Bra skådespelare, många skratt och trevligt med Violent Femmes som en röd tråd genom soundtracket. Men alltså, kom det inte en film på exakt det här temat för bara några år sedan? Kille och tjej och high school och retoriktävling? Eller har jag en extremt stark déjà vu-upplevelse som varar i flera timmar? För det känns som jag har sett den här filmen innan, och ändå har jag definitivt inte gjort det.