image77
Charlie Parker tillsammans med Lester Young och några andra dudes på Birdland, 1949. Lennie Tristano längst till höger.

image78
Älskade älskade John Coltrane.

image79
Sonny Rollins, 1958.

Var på jazzkonsert igår. Inget fancy, bara lite olika folkhögskoleelever som gjorde sin årliga gratiskonsert på Jeriko. Många var givetvis fett jobbiga/ointressanta. Men en kille var grym, han var ledare för en kvintett och han spelade saxofon och EWI ("electronic wind instrument"...!). Och en av grejerna jag gillade med honom var att han såg ut som en klassisk saxofonist. Hur ser en sådan ut? De är stora, resliga, manliga. Mäktiga. Som små jättar som står där uppe på scenen och helt koncentrerat blåser så vackert med så mycket kraft. De har en sån pondus, man känner sig liten när man ser dem. Det är macho på ett tyst och värdigt sätt. Och jag gillar det.

* * *

En annan grej: Strage var kul i DN igår när han skrev om att Håkan Waxegård borde göra comeback och "bränna 40 000 på en somalisk krukmakare som bara Andres Lokko gillar". Men! Sen skrev han i sin recension av Bloc Party-konserten att deras texter "håller hög klass oavsett om de beskriver terrorparanoia, rasism eller storstadstris­tess". Oh really? Fan, ärligt... kolla in deras subtila George W Bush-låt "Helicopter" (2005):

"North to south
Empty
Running on
Bravado
As if to say, as if to say
As if to say, he doesn't like chocolate
He's born a liar, he'll die a liar
Some things will never be different

Stop being so American
There's a time and there's a place
So James Dean
So blue jeans
Gonna save the world
He's gonna

Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?

Three out of five, three out of five (it's not enough)
Six out of ten
Better luck next time
Just like his Dad, just like his Dad (the same mistakes)
Some things will never be different
Hungry and dumb, hungry and dumb (so wait in line)
Queuing up for some more junk food
It's not my fault, it's not my fault (just this once)
They're getting so much younger

Why can't you be more European
Bastard child of guilt and shame
Bury your head in the sand
I'm thinking six, six, six
I'm thinking six

Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?
Are you hoping for a miracle?

It's not enough."

Hoho. Nä du Strage. Sånt här kan en oreganorökande fjortis skriva med en palestinasjal över ögonen.
#1 - - matti alkberg:

"med en palestinasjal över ögonen."

Hahahahaha! It's funny because it's true. Jävla sopor. Dåliga är de också. Eller, deras musik är ingenting. Det är emo utan powerchords och refränger. Och emo kan man ändå fatta att somliga under 15 gillar, även om jag hellre lyssnar på utskällningar i surroundsystem än Funeral for a Friend, eller vad de nu kan tänkas heta.
Bloc Party är nästan allt som är dåligt med indie. Anemiskt pisch. Jag menar inte att det finns nåt bra med dem, jag menar att det finns ännu mer dåligt, men att någon annan spelar just det.

#2 - - P:

Texten till Helicopter är det ultimata argumentet för att all text till popmusik borde vara på portugisiska så man inte fattar hur keff skiten är.

Kolla även in The Price of Gas från första Bloc Party-skivan. The Price of Gas is rising, fatta, oljepriset...folk dör för olja...get it...smart va?

Hade det inte varit för So Here We Are hade jag verkligen avskytt dem.

#3 - - Annnika:

Hahaha! Håller med, Petter.

#4 - - Anonym:

eller "wind driven synthesizer". fina grejer!

#5 - - lina:

Strages "musiksmak" är verkligen ett mysterium

#6 - - Dweeb:

OK. Jättedålig text.
Men 99% av alla R&B-texter är ju helt obegripligt dåliga...
Varför kritiserar man alltid indiebanden för röviga texter? Eller Bowies Life On Mars?
Är det måhända det morrisseyska "litterära" textarvet som spökar?
R.Kellys texter är det ingen som säger nåt om, trots att de stinker till kraftigt titt som tätt.
Jag bara undrar i all vänlighet(en bortglömd 90talistisk indieblodådra i pannan började bulta oregelbundet i ren indignation).

#7 - - P:

Men R.Kelly är ju bara komisk. När han sjunger booooo-o-o-o-ty i staccato-falsett skrattar man (jag), för att det bara inte går att ta på allvar. Som Jan Gradvall skulle ha sagt, R.Kelly är vår tids största entertainer!

Annars rent allmänt så är väl problemet att artister som Bloc Party uppenbarligen har ambitionen att skriva meningsfulla texter men samtidigt bara är ett gäng average indie-blokes. Något som såklart bäddar för magplask 10-faldigt tyngre än när någon random R&B-artist rimmar eyes på lies för sjuttionde gången.

#8 - - P:

Liam och Noel Gallaghers analys av Morrisseys texter
(cf. Pop #10) framstår annars som mer och mer klarsynt för varje dag som går.

#9 - - Annika:

Håller med. Högmod går före fall. Texter till soullåtar är ju åtminstone (ofta) brukstexter, liksom opersonliga in a good way. Man kan sjunga med i Mariah Careys "We belong together" utan att vara ironisk, inte för att den säger något nytt, utan för att klyschor faktiskt kan fylla en funktion. Bloc Party-texter fyller å sin sida kanske en funktion, men man kan inte sjunga dem utan att skratta.

Liams Morrisseydiss är legendarisk. Men även Oasis låtar borde ju "skrivas om och handla om att knulla", hellre det än keffheter som "tomorrow never knows what it doesn't know too soon"...

#10 - - Anonym:

what's gonna happen to bloc party? that's what I wanna know

#11 - - C M:

P&N: Word! Texter ar i 9 fall av 10 bara ett storningsmoment for att de ar sa kassa. Javligt sallan som de tillfor nagot. Att Morrissey betraktas som "litterar" visar liskom hur bedrovlig standarden ar.
Och tro det eller ej sa skrev jag inte det forra inlagget.