image76
Jag har inte varit på så många hiphopkonserter i mina dagar. Vad har jag sett egentligen? Jay-Z, M.O.P., Phife, lite annan skit. Det brukar inte bli så kul, rappare är ofta sura och skeptiska när de är "overseas". Och det eviga tjatet om att "turn the motherfucking volume up"... my god. Men hur som helst, igår jag och såg Littel Brother i Lund och det var precis så bra som man kunnat hoppas på.

Det första som slog mig var dock hur tjocka de var. Jag ville först tro att den tjusiga sångaren Darien Brockington, som var med på scen, egentligen var Phonte. Jag stod inte ut med att rapparen som är så cool och smart och begåvad såg ut som en stor osexig lufs. Rapper Big Pooh såg ännu värre ut, som en Xzibit utan pengar. Jag förstod plötsligt varför Little Brother aldrig blivit superstjärnor: båda rapparna ser ut som typiska sidekicks, såna som är med på scen men som aldrig får stjäla uppmärksamhet från huvudpersonen. Jag menar, kolla på rappare som 50 Cent, T.I. och The Game - de är hunkar allihop. Andra, som Nas eller Mos Def, ser ju ändå rätt softa ut. Men inte Phonte och Big Pooh inte. Påminner om deras idoler De La Soul faktiskt - efter bara några år hade de förvandlats till Jim Carreys tre tjocka söner i "Me, Myself and Irene". Native Tongues, eh? Hungry Tongues snarare.

Men det var som sagt en bra konsert. De bjussade väldigt mycket på sig själva, skämtade utan att det blev krystat och gjorde en fin liten koreograferad dans (visserligen ironiskt och R&B-förlöjligande, men ändå rätt kul). Flera gånger använde de sig av den metod som Nas uppfann i "One mic" - de skruvade ner volymen, viskade när de rappade, för att sedan plötsligt komma tillbaka med en knockande refräng. Trevligt med lite dynamik, de har ju inga ballader direkt. De spelade så gott som alla mina favoritlåtar - "The way you do it"! "Lovin' it"! "Slow it down"! - men inte pappalåten "All for you" och inte den underbart fåniga R.Kelly-pastischen "Cheatin'". Jag ropade faktiskt efter den senare, men Phonte svarade att Percy Miracles (den fiktiva soullegend som han förvandlas till när han ska sjunga) var död. Oh well.

Det jobbigaste med att gå på hiphopkonsert är dock att man alltid finner sig omgiven av en flock 18-åriga "äkta skallar" med rakade skallar och fula XXL-munktröjor med stora tryck. Det är lite som att gå på jazzkonsert, man får helt enkelt finna sig i att 90% av hardcorepubliken utgörs av nördiga män. Det känns aldrig speciellt coolt, man får aldrig en kick bara av att vara där. Jag menar, spegel har jag ju hemma.
#1 - - Henrik:

Hip-Hop kommer säkert bli bättre live nu när det inte går att tjäna flis på skivförsäljning längre. Folk får helt enkelt steppa upp sitt game om de ska överleva.

#2 - - Sus:

Så ovanligt att någon rakt upp och ner skriver att någon, här en hip hip-auktoritet till och med, ser TJOCK ut.Fräscht! Och kopplingen att rakade skinnskallar OCH medelålders jazzfreaks SAMTIDIGT platsar i en gemensam kategori, nämligen "nördiga män" är rolig, och träffsäker.// Your greatest fan...//

#3 - - Nordan:

Du är duktig, fyndig och rolig

#4 - - Annika:

Tack Erik!