Varför är det så fult att vara en hater, frågar Matti Alkberg. Bra fråga. Caroline skrev något på sin blogg om att det är knäppt att (media-)Sverige är så litet, alla känner alla genom några mellanled, så man kan inte säga någonting om någonting utan att man känner att man backstabbar någon och får dåligt samvete. Alltså: man kommer inte undan med att dissa någon. Och det kanske är bra egentligen, jag vet inte?

Själv är jag lite schizo, en blandning av extrem konflikträdsla och sanningsnit med en släng av Tourettes syndrom. Kanske är jag en natural born hater som bara försöker förneka det? Jag håller med Matti om att det är kefft med MySpace-filosofin där alla ska vara kompisar, livet funkar ju inte så, och man kan inte ha seriösa och intressanta diskussioner om man aldrig får vara kritisk och hård.

Sen kan man ju tycka att jag är en R&B-taliban (en benämning som blir alltmer angenäm ju mer jag tänker på det) som saknar humor och distans, whatever. Distans är inte alltid av godo, till exempel är det ingenting jag vill känna när jag lyssnar på musik. Men distans till "hipsterkulturen", det har jag och thank God för det. Fast å andra sidan, det kanske är en typisk hipsteregenskap? Att se ner på folk som försöker vara coola och känna att man fattat någonting som inte de gjort. Att tro att man själv är jävligt real. Hjälp. Hanna Fahl kanske är kär i mig? Obs skämt.

Det är intressant att Matti nämner hårdrock, och även good ol' Stefan Nilsson snackar om att man inte får gilla metal eller vad det var. Att gå in för riktigt ful, högljudd och hjärndöd distpedalmusik har nämligen blivit en enkel biljett ut från "den kreddiga" (förlåt måste kräkas... sådär) världen. Ika Johannesson till exempel, hon älskar metal och slipper därmed att känna sig som en del av Spy Bar och Hot Chip-remixer. Fan vad skönt, och praktiskt. Fredrik Strage försöker samma sak, men har inte riktigt lyckats skaka av sig den image han fick genom Pop och Bibel. Poor thing. Matti Alkberg själv gottar ner sig i oi-punk och kan sova gott under fuck the world-täcket. Och flera av mina bästa kompisar lyssnar på allvar på Queens of the Stone Age. Shit alltså.

Själv skulle jag aldrig kunna lyssna på hård rock. Fy fan vilken vidrig musik. De där anti-hipster-markörerna funkar inte för mig. Kanske är det därför som jag blir så provocerad: jag gillar samma musik som Hanna Fahl & co (typ), och därför förfasas jag över hur vissa behandlar den. En låt till som tar en grym låt och skojar till det, och jag skjuter mig själv.