Kalla det regression eller whatever. Jag har återupptäckt Carl Barks, den amerikanska Hergé, vars Kalle Anka-serier från andra världskrigets slut till början av 60-talet är fascinerande tidsdokument. Han uppfann Joakim von Anka, Alexander Lukas och en massa andra karaktärer - men mer intressant, han skildrade ett motsägelsefullt förhållande till materialism. Farbror Joakim är både skurk och hjälte när han reser omkring i världen, exploaterar allt han kan och är besatt av att bli ännu rikare. Och Kalle Anka är både komisk och sorglig när han ständigt är arbetslös och ständigt har en ny vild idé om hur han ska bli rik snabbt (Carl Barks själv hade mycket svårt att försörja sig i sina yngre år, depressionen och hela den grejen). Pengar är hela tiden centralt, liksom ett annat tema: kampen mellan natur och civilisation. Det får ofta helt fantastiska och (bokstavligen) sagolika uttryck, som i "Resan till Atlantis". I andra episoder, som "Drömmen om det gamla Kalifornien", finns en vemodig ton som är rätt unik bland Disneyproduktioner riktade till barn. Och ständigt dessa omsorgsfullt detaljerade illustrationer och fåniga men ändå klockrena ordvitsar. Carl Barks är the shit.
Måste säga att jag back in the days alltid föredrgo don rosas fylligare stil mot carl barks minimalism. Dessutom var don rosas storys alltid så jävla mastiga, alltid "en resa till jordens mittpunkt"-type things vilket jag gick igång som fan på som 10-åring.