Jens Lekman hatar musikbranschen. Radiohead hatar musikbranschen. Men ingen har så stor anledning att hata musikbranschen som Q-Tip. Alla älskade honom under hela 90-talet, hans första solosingel "Vivrant thing" var en skitstor hit, och 1999 släpptes hans första soloalbum som typ ingen gillade. Sen dess har han varit konstant missförstådd och motarbetad av sina skivbolagschefer. Andra albumet "Kamaal the abstract" skulle släppas 2002 och kom ut i promoversion men drogs in i sista stund. Q-Tip bara "oh well, tant pis" och gjorde ett helt nytt album som tog jättelång tid. "Open" hette det, fick till och med en förstasingel (den rätt tråkiga Neptuneslåten "For the nasty"), men albumet släpptes aldrig. Back to the lab. Skivan gjordes om, fick nya låtar och en ny titel, "Live at the renaissance". Den skulle släppas 2005. Den har fortfarande inte kommit.
Är han bitter? Beklagar han sig i intervjuer? Kladdar han "slave" på sin kind varje gång han visar sig? Spelar han in en förbannad cover på "Mine was real"? Säljer han t-shirts som en del av en kampanj, som The Lox gjorde med sina Let the Lox go-tishor när de ville bli av med sitt Bad Boy-kontrakt?
Nej. Han gör ingenting sånt. Han är så snäll och ödmjuk. Han är ju Q-Tip. När Mats Nileskär intevjuade honom förra året så kunde han liksom inte förmå sig att vara arg på LA Reid, som hade givit honom fria händer att göra "Kamaal the abstract" men ändrat sig när han hörde hur okommersiellt albumet lät. "It was probably partly my fault
in some way... even if I can't see axactly what that should have been. I don't have bad feelings against LA Reid, even though I was a little disappointed after what he did". Herregud! Hur kan han vara så cool about it? Q-Tips karriär sköts i sank av LA Reid.
Vad har Q-Tip gjort egentligen de senaste åren? Lite inhopp här och där, alla från Chemical Brothers till R.E.M. till Black Eyed Peas älskar uppenbarligen honom. En fånig sketch med Dave Chapelle. Och så två album. Som, tyvärr (de finns på nätet), inte är så fantastiska som man önskar att de var. Inte så att jag tycker att LA Reid gjorde rätt som stoppade skivorna - SÅ dåliga är de absolut inte - men det är ingenting man lyssnar på och tänker "oh yeah, fan vad FETT!". Vilket i princip allt som Q-Tip la sin hand på mellan 1988 och 1998 fick en att göra. Det är inte så att jag önskar att han aldrig utvecklades, att han skulle fortsätta sampla melodiösa jazzbreaks i all oändlighet, men den fräschör och snärtighet som alltid utmärkte Tribes och Q-Tips låtar, den är verkligen borta. Istället får vi funkrock med distade gitarrer i varje låt. Grooves som bara är grooves, riff som inte leder någonstans.
Men fan. Det är ändå den där rösten. Det är ändå Q-Tip. Han låter exakt likadan som han gjorde 1991, det är knäppt. Och han kan inte sluta göra låtar om tjejer. Han har inte förändrats ett dugg, det är bara hans musikaliska preferenser som förändrats. Och egentligen - fine. Han får göra som han vill, jag kan inte sluta älska honom. Han är som en familjemedlem, det är en relation som är bergsäker, en länk som inte kan brytas. Men jag önskar att han en dag släpper ännu en singel som får mig att vilja dansa, nodda och le. För jag vet att han kan det. Och han förtjänar att vi gillar honom för vad han gör och inte bara för vad han en gång gjort.
PS På The RZA:s nya skiva, soundtracket till "Afro samurai"(låter som ett tryck på ett hårband från Belgien), är Q-Tip med på en låt ("Just a lil dude [who dat ovah there?]") och det är nog första gången någonsin som Q-Tip gör en mörk, hård raplåt. Han gör det rätt bra faktiskt.
Vem är snubben bredvid? Q-tip ser sjukt plågad ut av hans närvaro.