Fan vad man inte kan ta det här djuret på allvar. Sorry, men det ser verkligen ut som en människa i en pandadräkt. En väldigt dum människa. Det är omöjligt att tänka att det här skulle vara ett... djur.
Åh Panda Bear. Inte för att slå på stora trumman som en typisk bloggare, men "Person Pitch" är en stark contender till Årets Bästa Skiva. Senast jag hörde en skiva som fick en att kliva in i en annan värld var nog Robert Wyatts "Cuckooland". Men den här skivan är bättre, fräschare och har inga gitarrsolon av Paul Weller.
Jag har alltid haft svårt för Animal Collective. Don't believe the hype liksom, de är bara utstuderat monotona och skittråkiga. Panda Bear solo är helt annorlunda. Låtarna är så vackra, de sveper in en i en filt av blänkande ljus och ekande klanger. Precis som Arthur Russell avsäger sig Panda Bear från snygga ackordskiften till förmån för fritt flödande melodier. Det är modernt.
Det är så gött att höra musik som låter modern, utan att ha gått igenom checklistan för hur "modern musik" ska låta. Jag älskar visserligen trummaskiner, syntar och samplingar, men inte för deras egen skull, bara för att de är fullt dugliga instrument. Att tänka att man gör modern musik bara för att man har lite saftiga beats är lika klyschigt som framtidsvisionen i "The Jetsons". Det enda kriteriet för modern musik är att man ska kunna lyssna på det och känna: det här skulle inte kunna ha gjorts för 40 år sen, eller för 20 år sen, det här är ljudet av här och nu. Och det är Panda Bear.
Den ultimata utmaningen är att kunna göra något ljust, vackert och positivt av något som är kaotiskt. Vem som helst kan göra märklig och oförutsägbar musik som bara låter dissonant och ångestfull, men hur många kan göra riktigt vacker musik med samma medel? Det är det som är så imponerande med Fennesz och hans ljuvliga knaster. Colleen, ibland, men ibland är hon bara deppig. Panda Bear låter aldrig deppig, aldrig tung. Det är musik som är drömsk, kosmisk. Det är förbluffande bra.