Igår såg jag Jan Troells dokumentär om fotografen Georg Oddner på SVT. Så fin! Det göttiga är ju att Jan Troell är en fotograf i första hand och regissör i andra hand, han är en sån sucker för vackert foto, en sån romantiker. Så det kändes verkligen som han var rätt person att göra en film om Georg Oddner (som för övrigt var sjukt fit för att vara över 80 - jämför med t.ex. Ingmar Bergman). Jag brukar ju hata när typ Kobra eller Kulturnyheterna har några pretto fotografer som hela tiden insisterar på att ha "alternativa" och "konstnärliga" vinklar när de ska filma en rak intervju, det är så himla störigt. "You're out of your league, lägg av!" vill man skrika i tv-soffan. Hade en sån klåpare gjort den här dokumentären hade det kunna bli hur pinsamt som helst. Men istället blev det väldigt inkännande och kongenialt av den underbara Jan Troell.
En höjdpunkt var när han korsklippte Georg Oddner, som stod och spelade luftpingis i strålande motljus sin lägenhet, med en professionell tennismatch där unga vackra idrottsmän klippte till bollen med dödligt allvar. "Allt handlar om ögonblicket, det är det enda som lever" sa Oddner och Troell fortsatte illustrera genom att scratcha ett klipp på en fallande vattendroppe som mötte ytan, i slow motion dessutom. Som en visuell DJ Screw.
De snackade mycket om rytm och musik - Georg Oddner var tydligen jazztrummis en gång i tiden - och när Oddner reminissade om hur han kom till New York första gången, efter två veckors båttur (romantiskt!) hade Jan Troell den goda smaken att använda Duke Ellingtons "Ko-ko" som bakgrundsmusik. Den är bisarr, skrämmande och intensivt vacker - precis så måste New York kännas för en svensk i slutet av 1940-talet.
Good old Georg!