Många kommer aldrig hit. Och de har det nog bra. Det är mycket enklare om man slipper vakna upp kallsvettig mitt i natten och vara rädd att man gått miste om något för att man aldrig gav fantasy en chans. Allt är lättare om det enda man vill ha och det enda man behöver är cool machorealism. Men jag är inte sån och jag har aldrig varit sån.
Låt oss för ett ögonblick tänka bort alla de glåpord och fnissanden som kommer upp i huvudet så fort vi hör ordet fantasy. Låt oss glömma lajv, gothtjejer med änglavingar och finniga pojkar som drömmer om att klyva en dvärg med en tveeggad yxa (i och för sig, det är typ så jag känner för Joe Pesci ibland). Vad är fantasy egentligen, when it comes down to it? Eskapism och romantik. Två underbara saker.
Nej, jag har inte lust att läsa Tolkiens samlade verk. Men jag tänker på andra saker. Som "Pans Labyrint" som jag ännu inte sett men vet att jag måste se. Eller ett tv-spel jag läste om i DN för en vecka sen, "Final Fantasy XII". De hyllade det och beskrev en vacker värld med stora luftskepp, med en fantastisk story där många människoöden vävs ihop... åh, det verkade så härligt. Som en Miyazaki-film.
Och Miyazaki förresten, är inte det fantasy? Egentligen? Vi kan kalla "Spirited away" eller "Det levande slottet" för andra saker, som surrealistisk eller poetisk eller drömlik. Men handen på hjärtat - de innehåller spöken, monster och magi - det är fantasy. Bra fantasy.
Varför skulle det inte finnas bra fantasy, som det finns bra och dåliga grejer av allt annat? Edgar Allan Poes febriga övernaturliga noveller, som "The fall of the house of Usher", de är ju hur bra som helst. Att rida på en häst och möta gryningen i den digitala världen Hyrule (i tv-spelet "Zelda: Ocarina of Time"), det är en storslagen och berusande uppelelse.
Det enda jag har emot fantasy, i alla dess former, är allt våld. Det tilltalar mig inte alls, precis som en Dolph Lundgren-film inte gör det. Och det är det som gjort att jag aldrig pallat se den sista "Sagan om Ringen"-filmen eller skaffa ett Final Fantasy-spel. Men det finns andra saker som kan väga upp, eftersom summan av det visuella, det musikaliska och en ödesmättade story gör att man verkligen sugs in i en fiktiv värld. Tror jag alltså, jag vet inte. Men jag vill tro det. Jag har börjat vilja tro det.
Grejen med fantasy är ju att man måste överge alla sina andra estetiska ideal. Cool stämning? Glöm det. Realism? Glöm det som fan. Den mänskliga utvecklingen i fokus? Nix. Träffsäkert vardaglig dialog? Inte det heller. Humor? På sin höjd ofrivillig sådan. Okej, så vad ska man göra med skiten då?!
Men märk väl - man skulle kunna ställa samma frågor och få samma svar om vi pratade om poesi. Det finns ett annat syfte, och därför andra ideal: fantasy handlar om att förlora sig i en känsla, att gå upp i en illusion. inte om att återge verkligheten exakt som den är. Det ska givetvis fortfarande handla om människor och relationer, annars blir man aldrig riktigt engagerad, men det ska samtidigt handla lika mycket om att glömma sin vardag och drömma sig bort till en annan plats. Jag är inte säker, men jag vill tro att sån fantasy finns. Jag kanske har fel, men jag ska fan ge Pans Labyrint och Final Fantasy en chans.
Jag tror problemet är att det släppts en massa urvattnad slentrian-fantasy som bara bygger vidare på Tolkiens verk. Fick några såna böcker när jag var liten. Det är alltid nåt magiskt föremål mer eller mindre i centrum, som ett svärd eller t o m en ring (igen)+ lite dvärgar och monster... dödstrist!
Miyazaki är däremot som sagt en pärla. Såg senast Princess Mononoke, lätt min favorit! En massa mytologi och folktro man inte har hört förr och så ett fint budskap om att ta hand om naturen. Strålande.