dream girls

Publicerat i: film, recension
dream girls
Igår såg jag Dream Girls på bio. Bra grejer:
- Jennifer Hudson var jättebra, och Danny Glover var helt underbar.
- rätt bra manus, inte minst för att rasismen hela tiden var obehagligt närvarande utan att de gjorde en stor sak av det
- kul med all pastischdesign (skivomslag, Warholtavlor etc)
- Eddie Murphy sjöng fint och spelade faktiskt bra, så jävla deppigt när han skulle ta heroin. Men så fort man började bry sig om honom kom en scen där han hade på sig en Marvin Gaye-mössa och man började fnissa istället.
- vissa scener var exakt som Trapped in the closet-videon - jättekul med andra ord

Dåliga grejer:
- Jamie Foxx var helt jävla usel. Beror det på dålig regi, dåligt manus (endimensionell karaktär) eller på att han helt enkelt inte är en bra skådespelare? Det var hur som helst jobbigt att se. Man väntade hela tiden på att han skule Ike:a sin Tina, alltså Deena, alltså Beyoncé. Men det gjorde han aldrig. Thank god, det hade varit för jobbigt.
- musiken. Alltså dels låtarna i sig - keffa Broadwaynummer som skrevs 1981 för att man inte hade råd att leasa Motownoriginalen. Dessutom lät det mer som fläskig Stax än poppig Motown, slarvigt!

Men också hela soulkitschen. Klarar inte riktigt av sånt. Jag hatar myten om soul. Hatar repliker som "I got soul" och inzoomningar av svettiga leende ansikten med slutna ögon. "Åhh, det här är musik" är det meningen att man ska tänka. Själv vrider jag mig lite i biostolen. Det är lite problematiskt, för jag älskar ju soul egentligen. Eller liksom, jag älskar bra soul, för att det är bra musik. Inte för att det är soul, som om det automatiskt gör att det blir på en helt annan nivå. Det känns också som att när det görs stora breda filmer om soul (från The Commitments till Ray) så blir det automatiskt lagom mysigt hela tiden, väldigt snyggt och proffsigt och som gjort för att tälttanterna i publiken ska stampa takten. Det är svårt att få ett romantiskt och mystiskt förhållande till musiken då.

Jag vet inte hur det borde vara istället... men jag kommer att tänka på ett riktigt kefft avsnitt av den keffa tv-serien "Indiana Jones äventyr" som jag såg som liten. Där träffade Indiana Jones på 20-talet Louis Armstrong och de spelade båda trumpet. En kväll besöker Indy sin nyfunne vän på en klubb där det bara är svarta och där Louis spelar jazz. Indy blir helt inspirerad och börjar tuta i sin trumpet som han hade med sig, bränner av värsta solot. Men sen när han slutar ser han att det är tyst i hela publiken. Inte för att han var den enda vita i lokalen, men för att han spelade så dåligt. Han spelade inte som Satchmo. Han hade inte "soul". Så kefft! Så rasistiskt. Så underbart för den vita manusförfattaren och den vita regissören.

Även Dream Girls hade en vit regissör-slash-manusförfattare. Och som han älskade dessa själfulla svartingar! Som han romantiserade dem och deras "soul"! Blir faktiskt lite äcklad av det. Drömmen om den svarta mannens lidande, det är drömmen som hela soulfaiblessen bygger på. Jag skulle hellre dö än höra Moneybrother sjunga Otis Redding-covers.

Det är så billigt också, att göra filmer om soul. Så tacksamt om man vill skildra svarta på 60-talet, man får ju stolthet och glädje och ångest i ett fint litet paket ackompanjerat av hitmusik som alla kan uppskatta. Varför görs det inga filmer om funken? Eller om frijazzen? Eller om Teddy Riley och new jack swing? Eller om det tidiga 80-talets omfamnande av maskinell soul, om D-Train? Eller om DJ Screw och Paul Wall. Ge mig en sån film. Ge mig Dream Grillz.


PS Fredrik, vad gullig du är!