DJ Premier!

Publicerat i: Allmänt
Ha! Det är hiphopnostalgi för hela slanten den här veckan. När slutade man bry sig om DJ Premier? Nån gång efter Jay-Z:s  "So ghetto" men innan Gang Starrs tragiskt mediokra "The Ownerz". Men nu är han bra igen, ärligt! 2006 fick han inte bara en fet check från Christina Aguileras skivbolag. Han gjorde även tre av årets bästa raplåtar:

1) Termanology - "Watch how it go down". Fantastisk ung-och-begåvad-och-otålig-med-att-ta-över-världen-MC som bara rusar fram över beatet. Guru låter som en pensionär i jämförelse. Beatet förresten, det är ståtligt och vackert, låter vagt besläktat med "Boom" som Preemo gjorde för Royce da 5'9" för sju år sen. Termanology, är inte det ett bra artistnamn? Helt meta liksom. Skulle lika gärna kunna heta Dictionary (förlåt, Dixionaree) eller Language. Den här låten finns i en remixversion, också av Premier, men den är inte alls lika bra.

2) Royce da 5'9" - "Ding!". När man talar om trollen. Men det här är en helt annan typ av låt, långsam och med en lång och sentimental pianosampling. Väldigt fint, och plus för introt där Preem scratchar ding-ljudet om och igen så att det låter som den käcka låten från Casablanca, "Knock on wood". Royce är ju en bra rappare när han känner för det, vilket är typ 8% av hans låtar, men det här är en sån låt. En gång fick han Hiphopsites utmärkelse för "årets bästa metafor" för en låt som hette "My best friend". Jag kollade nyfiket upp den och blev lite besviken när jag fattade att den handlade om hans snopp.

3) Blaq Poet - "Voices". Hiphopens motsvarighet till LCD Soundsystems "Losing my edge": visar att man kan bygga en låt på fånig namedropping och ändå få in väldigt mycket känslor och personlighet. Blaq Poet är någon ny dude som låter helt schizo när han uppjagat vrålar om hur han hör alla döda eller bortglömda rappares röster i sitt huvud. Ungefär som Whoopi Goldberg i "Ghost". Crazy shit. Men det är en skitbra låt, och beatet är magnifikt, Premier blandar en funkig basgång med en avgrundscello och en änglakör.
#1 - - CM:

Watch how it go down är skitbra. Klassiska M.O.P och Jay-Z samplingar. Men vad är dealen med att killen är vit? Och hur kommer han undan med n-ordet? Och vem syftar han på när han pratar om sitt folk och att han är en del av en minoritet, han ser ju inte ens puerto ricansk ut, som Big Pun som han tjatar om, bara riktigt jävla vit.

#2 - - Donnie D.:

Termanology är halv puertorican, halv fransos - det är väl därför han har konstig näsa. Som latino får man säga n-ordet om man har godkänd uppväxt, som minidokumentären där Fat Joe vaggar runt i sina barndomskvarter i South Bronx och hälsar alla han möter med ett glatt "nigga".

#3 - - Henrik:

Appropa nostalgi och uppradande av saker, ar det bara jag som minns Smoothe Da Hustler:s "Broken Language"?

#4 - - CM:

Nej, det är det verkligen inte! Om det överhuvudtaget finns bättre låtar än Broken language så är de fan inte många.

#5 - - EN:

Bra beat på "watch how it go down" men snubben är ju en clown. "It's alreday enough of our people that's dying in aids", och han snackar om Jordan och Mj som om dem vore hans bröder. Crap! Han känns billig och känns lika "true to the streets" som Big Fred

#6 - - jakob:

1) instämmer med föregående talare angående termanology, plus att det blir så jäävla jobbigt att lyssna på när rappare bara ska fortsättarappaochfåinsåmångaordsommöjligtivarjebarochmening.

3)"visar att man kan bygga en låt på fånig namedropping och ändå få in väldigt mycket känslor och personlighet." eh, no shit sherlock, har du hört talas om the game?? fånig namedropping och känslor är ju hela hans schtick. lyssna på "dreams" till exempel.

#7 - - Annika:

Fast The Game är annorlunda. När han snackar om Dr Dre och westcoastnostalgi är det inte alls lika meta och utstuderat. Det är bara typ det enda han tänker på. Upplever jag det som.

#8 - - Anonym:

Nicholas, vad gullig du är som
pratar om 90-tals hip-hoppare. För mig är det ett solklart tecken på en slags regression och trygghetstörst:
de är som
snälla mammor och pappor, ofarliga och trygga i en katorisk tid som denna. premier och q-tip ingen har älskat en så liksom, tillhör en barndom tycker jag.
i alla fall, nu ska jag sluta göra bort dig offentligt.
check this out så behöver du aldrig mer vara ledsen. so fucking ...bra, bra som i kul that is.
http://www.judy.se/article/103

#9 - - matti alkberg:

Jag gillar den där vad den nu hette med Jeru the Damaja, när han spelar trummor på en kassaapparat.
Det var så bra att han slutade hålla på med Guru. Han är ju gjord helt och hållet i trä.
Gang Starr är som såna där som man vill eller borde gilla (mer än vad man egentligen gör i alla fall), om inte för sin egen skull så i alla fall för att få tillträde till finrummet: David Bowie och Talking Heads. Tur man har öron och hjärna (och hjärta och ett fungerande själsliv) och slipper.

#10 - - Annika:

Fast Guru VAR ju faktiskt bra en gång i tiden, framförallt på "Hard to earn". Men jag älskar också den där Jeru-låten (även om texten är pretty fucking far from OK), "Me or the papes" heter den.

#11 - - matti alkberg:

texter schmexter. en annan grym låt, två, med hjärndöda texter (alltså verkligen hjärndöda, nästan onda): king of the jungle och skinheads in stapress med last resort.
men guru, han är ju som den där snubben som gjorde nån dokumentär när han åkte runt i mellanöstern och trubadurade med lokalbefolkningen, vilket band var han med i, disposable heroes?
han ska bara hålla på och undervisa och folkbilda hela tiden. too close to home.
kanske verkar lite störigt att prata skit om sånt och samtidigt hylla roi pearce. men nu är jag en gång så. jag gör ingen skillnad på musik, inte på det sättet, jag försöker att inte göra det i alla fall.