1) Termanology - "Watch how it go down". Fantastisk ung-och-begåvad-och-otålig-med-att-ta-över-världen-MC som bara rusar fram över beatet. Guru låter som en pensionär i jämförelse. Beatet förresten, det är ståtligt och vackert, låter vagt besläktat med "Boom" som Preemo gjorde för Royce da 5'9" för sju år sen. Termanology, är inte det ett bra artistnamn? Helt meta liksom. Skulle lika gärna kunna heta Dictionary (förlåt, Dixionaree) eller Language. Den här låten finns i en remixversion, också av Premier, men den är inte alls lika bra.
2) Royce da 5'9" - "Ding!". När man talar om trollen. Men det här är en helt annan typ av låt, långsam och med en lång och sentimental pianosampling. Väldigt fint, och plus för introt där Preem scratchar ding-ljudet om och igen så att det låter som den käcka låten från Casablanca, "Knock on wood". Royce är ju en bra rappare när han känner för det, vilket är typ 8% av hans låtar, men det här är en sån låt. En gång fick han Hiphopsites utmärkelse för "årets bästa metafor" för en låt som hette "My best friend". Jag kollade nyfiket upp den och blev lite besviken när jag fattade att den handlade om hans snopp.
3) Blaq Poet - "Voices". Hiphopens motsvarighet till LCD Soundsystems "Losing my edge": visar att man kan bygga en låt på fånig namedropping och ändå få in väldigt mycket känslor och personlighet. Blaq Poet är någon ny dude som låter helt schizo när han uppjagat vrålar om hur han hör alla döda eller bortglömda rappares röster i sitt huvud. Ungefär som Whoopi Goldberg i "Ghost". Crazy shit. Men det är en skitbra låt, och beatet är magnifikt, Premier blandar en funkig basgång med en avgrundscello och en änglakör.
Watch how it go down är skitbra. Klassiska M.O.P och Jay-Z samplingar. Men vad är dealen med att killen är vit? Och hur kommer han undan med n-ordet? Och vem syftar han på när han pratar om sitt folk och att han är en del av en minoritet, han ser ju inte ens puerto ricansk ut, som Big Pun som han tjatar om, bara riktigt jävla vit.