Åh, Håkan Hellström. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med dig. Vi säger alltid hejdå och du kommer alltid tillbaka. Jag har förlåtit dig för de keffa sambaförsöken och Dexy's-pastischerna, det var ju flera år sen nu. Jag tror jag skyller på Tiimo, man ska akta sig för att umgås med fel folk. Nu är du i Brasilien igen, när kommer du hem? Jag saknar dig. Jag skulle vilja att du kom hit och sjöng "Försent för Edelweiss" och alla dina andra vemodiga låtar för mig. Jag har inte sett dig sen 2001, varför vet jag inte. Jag ångrar att jag inte gick på den där konserten i höstas när du var så nära. Är det för sent nu? Kommer du vara lika bra nästa gång du ger dig ut på turné? Och jag då, är jag för gammal? Jag är rädd för att gå dit och bli besviken. Men jag tänkte samma sak när jag stod inne på Åhléns och höll din första skiva i min hand, det var på våren 2001, över ett halvår efter att den släppts, alla hade den redan, du hade redan blivit folklig, folk jag kände hade redan börjat tröttna. Du hade börjat tillhöra alla, var det för sent för att du skulle kunna tillhöra mig? Men så tänkte jag på den kalla vintern och hur "Magiskt men tragiskt" från Sonic-skivan hade räddat mig varje kväll när jag cyklade hem ensam. Så jag köpte skivan och du blev min ändå, det var fantastiskt. Och "Uppsnärjd i det blå" gjorde för sommaren vad "Magiskt men tragiskt" hade gjort för vintern. Men jag lyssnar inte på dem nu längre. Det gör kanske inte du heller. Du gillar Plura och Freddie Wadling nu. Jag hatar Plura och Freddie Wadling. Det är ingen som säger åt dig "det där borde du inte göra", du får fria tyglar som Elvis på 70-talet. Och det är kanske bra på ett sätt, men inte alltid. Men du är en romantiker och jag kommer alltid att älska dig för det. "Visst gör det ont när knoppar brister" - det var inte du som sa det, men alla dina bästa låtar har den andemeningen. Det är vår nu och knoppar brister. Och det gör ont och jag lyssnar på dig.
Vad fint du får till det ibland när du inte spelar det minsta allan. Kjempegrejt.