Jag har tagit semester. Jag är i Österlen och umgås mest med Karen Dalton, Panda Bear och en massa andra göttiga vita artister som har flyttat in i min mp3-spelare. Så förlåt att jag inte skriver så ofta just nu, jag har tagit paus från livet. (Är det inte knäppt egentligen, att man ska be om ursäkt för att man inte bloggar så ofta som man känner att man borde. Donnie Donut gjorde samma sak igår. Sjukt att man kan få ett digitalt dåligt samvete.)

Panda Bear-skivan är för övrigt jättebra. Suggestiva enackordslåtar + Beach Boys-inspirerad sång + DIY-knas = gött. Jag har lyssnat på LCD Soundsystems nya också, och den är också rätt trevlig. Tur att killen är så bra på att programmera trummor bara, för låtarna är ju egentligen rena Steppenwolf-dängorna. Såna riviga rockackord. Apropå LCD Soundsystem så måste jag säga att jag hatar den minitrend bland låttitlar som de skapade. "Daft Punk is playing at my house". "Let's make love and listen to Death From Above". Let's skriva nåt långt som namedroppar något pseudokreddigt band. Suck.

Spaning 1: Pharrell har börjat prodda låtar utan Chad Hugo. Ska Neptunes splittras? Är Chad trött på att få så lite uppmärksamhet, eller vill han ha ännu mindre uppmärksamhet och gå i pension? Jag vet inte. Men det skulle vara väldigt intressant att höra vilken typ av musik som Chad Hugo gjorde utan Pharrell Williams.

Spaning 2: Gidappa har återuppstått, på The Cricket. Både Tony Ernst, Oskar Ponnert och Jenny Sörby skriver där. Ja, det är ingen nyhet egentligen, de har gjort det sedan i januari. Men eftersom jag kollar The Cricket en gång i halvåret så är det nytt för mig. Gidappa alltså. De var softa, lät mig skriva för dem när jag var 18. Sen dissade Tony mig i Expressen flera år senare. Jaja. The Cricket var aldrig särskilt bra, men jag har ändå ett gott öga till den sidan, en gång hade de en tävling där man kunde vinna The Magic Numbers första sjua om man skrev en riktigt bra topp 5-lista om de bästa softrock-skivorna, och det gjorde jag och vann faktiskt (skryt skryt). Det var väldigt enkelt: skriv något positivt om The Zombies och man har vunnit Terry Ericssons hjärta. Fjäsk funkar ALLTID. Ett tag hade Aftonbladet Puls en insändarsida där man fick en skiva om man fick sin insändare publicerad. Jag satte i system att skriva perfekt komponerade fjäskiga insändare varje gång en intressant skiva annonserades, och jag fick tio skivor på det sättet. Det funkade varenda gång.

Spaning 3: ingen spaning egentligen, men Fredrik Strage är jätterolig när han är elak. Som i gårdagens krönika som dissade alla som tror att de är ensamma om att älska Dolly Parton. Hehe. Alltså inspirerade dissar, det är är en underskattad och extremt underhållande litterär genre. Glömmer aldrig t.ex. Jan Gradvalls svidande elaka Ron Sexsmith-recension i Feber. "Snövit tumvantereggae som får Ace of Base att framstå som The Melodians", haha.

#1 - - Anonym:

Men hallå! jag blev publicerad i puls insändarsida någon gång men fick jag den där utlovade skivan? NEJ!
Om jag får syn på virtanen ska jag hoppa på honom och kräva mitt alldeles egna exemplar av Tricky.

#2 - - koff:

eh, ja. och det där var det alltså jag som skrev. hata anonyma kommentarer.

#3 - - Tatti:

Panda Bear och Karen Dalton, perfektion.

#4 - - Annika:

Koff: de var fett slappa ibland, jag fick maila dem och påminna massor av gånger innan jag fick min "Here be monsters". Man kunde skicka in listor också, men de fick man ingen skiva för om de publicerades, vilket var tråkigt eftersom de var mycket roligare att skriva. Jag fick bland annat med en topp-10 pastasorter under pseudonymen "Barilla for rilla".

#5 - - matti alkberg:

sonic/ciccone youth - Two Cool Rock Chicks Listening To Neu, 1989. gammal är äldst va.
ursäkta geekandet. förlåt.

#6 - - koff:

Ja, fett slappa var ordet. Vill minnas att det här var någon gång kring 1998 mitt under min värsta fjortonåriga förortshybris, och jag skickade in något sorgligt om hur tungt och hårt livet var i Akalla för oss övergivna ungdomar. Väldigt sorgligt - väldigt pinsamt.

#7 - - Annika:

Sonic Youth - roten till all ondska.

#8 - - matti alkberg:

ja. jag har noterat detta annika. tidigare alltså. men vad grundar du det på? jag vill verkligen veta, alltså.

#9 - - Annika:

Såhär är det med Sonic Youth: de är fruktansvärt bra i teorin. De är ju så coola. De är så New York. De får gitarrock att framstå som något sunt, ja rentav beundransvärt. Men deras musik då? Oh man... bara så himla tråkig. Inte värdelös (älskar bl.a. deras cover på Carpenters "Superstar"), men så tung och hård på något sätt. Maffig. Macho. I den mån de gör känslig musik är det känslig på ett sånt där rockigt sätt: febrig, nervig, kallsvettig. Sånt som alla rockjournalister älskar. Men vad ska man med såna känslostämningar till? Jag vill bara ha vacker musik, eller lycklig musik, eller svängig musik. Sonic Youth gör inget av det. Men om du har några motbevis är jag all ears. Jag önskar verkligen att jag kunde gilla Sonic Youth. Som det är nu kan jag bara svära över att deras utstrålning har inspirerat horder av obegåvade gitarrband.

#10 - - matti alkberg:

ok. då fattar jag. jag har ett svar så småningom. det har att göra med att vit medelklass (eller förresten, klass har inte så mycket med det att göra egentligen) ständigt ska tvingas stå i skamvrån för sin smak och sina rötter. lite som hur det är för den där sandahl eller vad han heter, nu när han är giltigt villebråd för alla och envar. och jag menar INTE att jag gillar honom. jag har läst sammanlagt 10 000 tecken han skrivit och det är inte bra, men det är ju inte därför han är hatad.
det påminner mig om den där konstiga grejen för några år sen när natalia k dissade morrissey, eller snarare de som gillade honom: de kunde inte att försvara det. shit, de lyssnade ju på morrissey för att de inte kunde prata med tjejer överhuvudtaget, än mindre snygga, verbala tjejer med utländskt påbrå.
man mobbar dem som inte har rätt att känna sig utsatta. för att de inte är kvinnor eller eftersatta eller minoriteter på samma sätt som andra. jag tycker det är pennalism. jag gillar det inte.
inte för att detta än så länge har så mycket med sonic youth att göra. men de kommer att finnas med där, i nån slags text inom en överskådlig framtid, och du får läsa den. du kommer inte att börja gilla dem för det, men ändå. du verkar vara intresserad av kontextuella texter om populärkulturella fenomen. som man kunde säga på 80-talet utan att blinka ironiskt efteråt.

#11 - - Annika:

Matti! Jag och C snackade om det här igår: varför har inte du en blogg?

#12 - - matti alkberg:

jag har det. men jag vill inte att nån ska hitta den. jag hatar att vara en med åsikter. även om jag har det om allt och alla.

#13 - - Annika:

Kan du inte maila adressen till mig? Snälla? Jag LOVAR att inte avslöja för någon. [email protected]