(Bilden är ett montage)
OK, sista spiken i kistan nu. Det keffaste med fjolårets debatt om "högkultur" och "lågkultur", som egentligen bara var en förlängning av ett svenskt indie-romantiserade av värdig överklass, är att den byggde på ett absurt missförstånd - att de svenska överklasskids som svinar på Stureplan inte är "äkta" överklass, att det bara är Nya Pengar. Att det finns en annan svensk överklass, en mer klassisk och kultuverad, refined, aristokratisk, något som går att romantisera (hej Björn af Kleen).
Men finns denna verkligen? Jag säger som Håkan sa igår när vi snackade om det här: ge mig empiriskt bevis, tack.
Är det överklassen som går på opera? Eller är det den akademiska medelklassen, de som går igång på humaniora, de som aldrig röstar blått? Den "högre" kulturen ägs inte av den högre klassen. Inte i Sverige. Det här är inte 1920-tal, det här är inte Brideshead.
I Oxford möttes jag av en absurd syn: kidsen som gick ut, de som klädda i frack promenerade ut från tentamensbyggnaden efter det tredje årets sista tenta, möttes av kamrater som gratulerade dem genom att slänga tårtor, ketchup och annan mat över dem. Tydligen är det en tradition. På gatan kunde man sedan se ett trail of filth som bestod av mjöl, sauerkraut, spyor och kondomer. På kullerstenen mellan en borg från 1100-talet och en vacker kyrka från 1400-talet. Oxford finns, det är en plats som existerar. Men vilka är det som går där? Det finns ett enda college för studenter som inte kommer direkt från gymnasiet (det var där jag hängde). Men de andra är fulla av rika snorungar som suckar sig igenom tre år av latin och filosofi med två mål: att bli full på fredag och att få ett fett jobb på en bank efter de tre åren på Oxford. De går inte och hör stråkkvartetter framföra Schumann. De häller mjöl, ketchup och öl över varandra.
Sverige då? Här finns inte ens ett Oxford. Här finns Lunds Universitet, där alla studenter som drömmer om Stureplan går till Malmö Nation. Det är lika många adliga där som såna som "bara" varit rika i en generation tillbaka. Alla är lika mycket överklass, alla är lika keffa och ointresserade av kultur. Nej, det finns ingen överklass att romantisera, det enda som finns är svunna tider. Och det finns ett ord för det: nostalgi.
Gud vad jag gillar dina texter. Önskar dock att de berörda kunde ta del av den, framförallt de (indie)människor som höjer överklass till skyarna med vad de bedömer vara innebörden av överklass. Att överklass i sig innebär finkultur och "bra smak". Som anser att sosse är dagens skällsord som ska användas så mycket som möjligt. Tröttsamt.