Nicholas i Oxford. Jeeves skymtar i bakgrunden, Wooster tog bilden.
Nicholas på Sicilien. Som synes tog jag av mig peruken i detta homofobiska land.
Back in business! Idéerna till blogginlägg har passerat revy i mitt huvud med febrig frenesi de senaste cold-turkey-på-internet-veckorna. Jag har givetvis glömt det mesta, skönt nog. Jag säger som Wyclef i "Another one bites the dust": I need a break, uh. Men nu är den breaken över.
Jag ska inte tråka ut er med att berätta om mina reseupplevelser. Men en sak måste jag säga någonting om, och det är guideböcker. Åh jag älskar reseguider, det är en genre som inte är to be frowned upon. Goethe skrev ju en om sin Italienresa (han var för övrigt i Tarormina, där den nedre bilden är tagen). Men jag hade inte med mig den utan istället en asknäpp "Topp 10 Sicilien"-bok. Den var helt nuts. Bestod bara av listor! Topp 10 städer, topp 10 sevärdheter, topp 10 historiska händelser, topp 10 erövrare, topp 10 beståndsdelar i ett doriskt tempel, osv osv. Trevligt, men knappast särskilt praktiskt. Det var ju inte så att man tänkte "ah, nummer 1 på listan över Siciliens bästa restauranger ligger i den där stan, jag åker väl dit ikväll, och imorgon tar jag mig till Palermo på andra sidan ön där nummer 2 på listan ligger". Det stod bara små snuttar om varje grej, och ofta dök samma tips upp flera gånger (Cefalù där jag bodde finns exempelvis med både på "topp 10 byar och småstäder", och på "topp 10 nordöstra Sicilien" 50 sidor senare). Det var en läskigt metodisk bok. Jag menar, jag hade kunnat skriva den.
Oxfordlektyren var mer underhållande. Jag hade med mig "Oxford", skriven av William Gaunt 1965, det var en kille som pluggade i Oxford precis efter första världskriget. Hela boken är full av hämningslös nostalgi och avsky för allt som har med modernitet att göra (han stavar "today" som "to-day"). I mitten av 60-talet hade Gaunt uppenbarligen inte riktigt accepterat att bilar ska få finnas till, och denna attityd smyger sig på överallt i boken. Samtidigt skriver han lyriskt om stadens skönhet, vilket gör boken till en angenäm följeslagare. Såhär beskriver han den botaniska trädgården: "To sit on a summer's day on the grassy margin that borders the Cherwell where the swans glide with leisurely dignity, or by the dripping fountain of the lily-pool, is to be transported into a kind of paradise seemingly remote from the twentieth century - which in fact is no farther away than the traffic-thronged crossing of Magdalen Bridge." Traffic-thronged! Man kan riktigt se bitterhetens saliv rinna från hans mungipa. Stor humor.
Du som gillar listor, borde vara hooked på top 10-böcker egentligen... Sådan lektyr måste vara perfekt för äkta vespister som vill ta sig en kvällsutflykt modell längre. Men du nämner inte vespan? Länge leve vespan!