Jenny Damberg ringde mig häromdagen för en intervju om kickers/hipster-fejden. Det publicerades i gårdagens SvD, vet inte om ni läste det, det finns inte på nätet och kanske lika bra det. Note to self: undvik intervjuer. I en intervjusituation ska man alltid vara the interviewER och inte the interviewEE. Varför? För att den som skriver är den som har makt. Det som finns citerat av mig i tidningen är inte representativt för det hon intervjuade mig om, vilket var hur hiphop och soul behandlas på ett annat sätt än annan pop i svensk musikjournalistik. Men skit samma.

Det som finns i tidningen är typ att jag säger att indiemänniskor är medelklass. Det var ett svar på en direkt fråga: "vilken klass har de här indiemänniskorna?". Klart de är medelklass, precis som jag är medelklass, precis som Mingus är medelklass. Skit samma, det är inte det som är grejen. Hela den här äktehetsdebatten... jag fattar inte hur folk pallar göra biografiska tolkningar. Det är så omodernt och så ointressant. Fatta: att en låt eller en text kan vara bättre/ligga på en annan nivå än en annan låt eller text, eller hur man tolkar innehållet, det har absolut ingenting att göra med upphovsmannen/kvinnan och dennes ursprung, om det är medelklass eller blod svett och ghettotårar eller whatever. Nej, det bestäms av andra faktorer: låten eller texten i sig.

"Kär i en kickers" har en bättre text än "Kär i en hipster" - inte för att hiphop per definition är mer "äkta" än annan musik, utan för att Mingus skrev en bättre text än Hanna Fahl. Att texten är bättre beror inte på att det är finare att gilla kickers än att gilla hipsters (fast det är det fan, hihi!), utan på att det är en vassare text. Det spelar ingen roll att berättarjaget i Mingus låt är 100% icke-självbiografiskt, det handlar om att hans låt är mer än ett lustigt pseudosjälvkritiskt indieanthem - den funkar på flera plan, den är både rolig och en bra historia. Han sjunger bättre än Hanna också, och inte för att han skulle vara mindre medelklass/mer ghetto/ha rytmen i blodet/ha "soul", utan för att han helt enkelt sjunger fetare. Okej? Pallar inte mer nu. Döda den biografiska tolkningen.
#1 - - Anonym:

"Ett pseudosjälvbiografiskt indieanthem".
Hur får du till det utan att göra en biografisk tolkning?

#2 - - Annika:

Effekten/funktionen/kontexten. PseudosjälvKRITISKT stod det för övrigt.

#3 - - Martin:

word

#4 - - Sus:

"Ueber alle Gipfeln ist Ruh
In allen Wipfeln
spuerest du
kaum einen Hauch
Die Vöglein schweigen im Walde.
Warte nur - balde
ruhest du auch."
- En sublim dikt.
"Över alla höjder: ro och stillhet.
I trädens tysta kronor skönjer du - knappt ett andetag.
Skogens fåglar tiger, i tystnad.
Vänta du, stilla.
Snart vilar också... du."
Denna tystnad i naturen som förebådar din egen eviga stillhet, din död.
-Är det så bra för att Goethe var övre medelklass?
/S.R.V.

#5 - - matti alkberg:

"Döda den biografiska tolkningen."
Yessss mastah.

#6 - - Nils:

Jag vill inte gå emot någon trevlig konsensus, men jag tycker ofta att en biografisk vinkel ofta kompletterar en rak textanalys på ett bra sätt. Lika intressant som att veta varför något är bra är att veta varför någon tycker att det är bra, eller att iaf försöka förstå det. Just nu försöker jag förstå varför så många på den här bloggen vill döda den biografiska tolkningen.

#7 - - Annika:

Det är bara så begränsande. Att göra en biografisk tolkning förolämpar artisten och underskattar verkets självständiga kvalitéer. De är sammanlänkade, men inte
SÅ sammanlänkade. Inte nödvändigtvis i alla fall.

#8 - - S.R.V.:

Ja, eller REDUCERAR konstverket till konstnärens biografiska data. Michael Caine är en fantastisk brittisk skådespelare med arbetarklassbakgrund. I början av sin karriär kunde han få höra av en recensent: "Kändes det inte bra för dig att få spela BUTLERNS roll, jag menar naturligt med tanke på din bakgrund?" //S.R.V.

#9 - - Annika:

(Fan vad sjukt) Ja, precis.

#10 - - matti alkberg:

Hmm. Det är lite svårt det här faktiskt. Döda en tolkning. Jag vet uppriktigt inte om det går. Man kan vara emot mycket, men just ens egen reaktion är svårt att styra över. Och jag föreställer mig att just en biografisk tolkning är lika svår att kontrollera som, säg, ens sexuella preferenser.
Däremot, om man med tolkning menar uttryck, alltså om man skiljer på mottagare och upphovsman, så kan man kanske önska att upphovsmannen låter bli att göra konst av sina dagboksfunderingar och därmed gör anspråk på att ha ett märkvärdigare privat liv (obs ej särskrivning) än andra. För det är ju lite äckligt. Å ena sidan. Å andra har jag full förståelse för om folk vill irritera just såna som irriterar sig på sånt. Så jag vet inte. Jag blir irriterad. Jag vill irritera. Men jag vet inte om det är två helt olika grejer. Eller om jag vill äta kakan och blablabla.

#11 - - matti alkberg:

Jag menar lite: det kan vara intressant med såna som hänger ut sig själva, det kan ha ett egenvärde. Tänker lite på Dan Treacy, ODB och Ulf Lundell. Den där långdikten Lundell skrev (vad var det? 20000 sidor om hur han promenerade kring Hornstull och inte gillade alla feminister i Sverige?) har jag inte läst, men ATT den finns, bara en sån sak. Det är intressant, kanske inte verket i sig, men vad det säger om förlagssverige, om patriarkatet, om rätt många olika grejer. Det är nåt att tänka på medna s man gör mekaniska, tråkiga grejer som att diska och sånt. Och i den bemärkelsen konst (eller konst, ja men ni fattar) fungerar som tidsfördriv så är det väl lite bra att sånt finns.
Ni talar om mottagarens biografiska tolkning, jag vet, jag talar delvis om nåt annat. Bara så ni ser att jag förstår vad ni talar om.

#12 - - Nils:

Alltså, SRV, journalistens fråga i det fallet du nämner är ju vidrig. Däremot kan man föreställa sig att en sådan roll triggade saker hos Caine - förakt, äckel, avsky, hat whatever - och om jag skulle läsa en text om filmen, om produktionen i stort, så skulle Caines bakgrund
- de känslor den triggade när han steg in i rollen - kunna komplettera texten och göra den mer nyansrik. Alltså, jag håller verkligen med om att journalistens fråga är äcklig, men jag förstår inte varför en skådespelares bakgrund inte skulle kunna utgöra "stoff" till tolkningen av filmen. Det är inte konstigare än att fråga Spielberg hur han kände inför att göra "München" eller Alan Hollinghurst hur han kände inför att skriva "A Line of Beauty". En tolkning är så direkt, och i viss mån biografisk, ändå. Vi gillar och tycker illa om saker beroende på vilka vi är och vad vi gått igenom. Det går inte att vifta bort det. Men jag håller med om att det är begränsande, och förminskande om det går för långt, om det stannar vid en biografisk tolkning.

#13 - - Annika:

Hm, det här börjar ju bli intressant. Jag tycker Matti och Nils har sina poänger, och jag är medveten om att det låter lite tillspetsat att prata om att "döda" en tolkningsmodell. Jag vill mest att man ska vara mer kritisk och uppmärksam på den, på det automatiska mönstret att sätta likhetstecken mellan "skapare" och "skapelse". Om Kool G Rap (eller Mario Puzo) skriver detaljerat om maffialiv så är det inte nödvändigtvis så att han levt det livet själv - han tycker bara att det är gött, en bra plattform för historieberättande. Om någon gör en låt om att vara kär i (here we go again) kickerstjejer så gör inte faktumet att allting är påhittat texten mindre intressant. Och så vidare. Sen är det klart att alla konstnärliga uttryck präglas starkt av sina upphovsmän och -kvinnor, att påstå något annat vore vansinnigt. Jag menar bara: bara för att den länken finns ska man inte tolka allting bokstavligt, och tro att man har nyckeln till hela skiten bara för att man vet någonting om personens bakgrund. Det är att göra det lätt för sig. Så det kanske inte handlar om att jag hatar biografiska tolkningar egentligen, mer att jag hatar slappa och trubbiga tolkningar.

#14 - - Staffan B:

Men om Hanna gjort "Hipster" INNAN Mingus gjort "Kickers"? Hade det varit annorlunda då?
Att döda en tolkningsmodell är ju lite den queertanke jag förespråkar: men ändå verkar vissa ha så svårt att lämna den här idén om "äkthet" när det gäller just hiphop och svarta artister. Ja tycker det är så trist, och nästan lite rasse. Lite National Geographic på femtiotalet, typ. Välment men rasse.
Huruvida "Kickers" är en bättre text eller inte är svårt att ta ställning till. Jag ser det som att de hör ihop. Hanna har gjort sig till medskapare i kontextet, det går inte att ha ogjort. Det är som Roxanne och alla de där svarslåtarna. De hör ihop. Jag tycker det är ballt. Det är kommunikation, och kommunikation kan aldrig vara dåligt. Båda låtarna säger sin del om samtiden - även om "kickers"-låten kanske är den som har den minst aktuella texten.
Och NEJ. Man kan ALDRIG ha hela nyckeln till en persons bakgrund. Det är OMÖJLIGT.
Och nej igen, bli aldrig intervjuad. Det blir alltid fel.

#15 - - Nils:

"Jag vill mest att man ska vara mer kritisk och uppmärksam på den, på det automatiska mönstret att sätta likhetstecken mellan "skapare" och "skapelse"."
Verkligen. Det måste få vara från fall till fall och med fingertoppskänsla.
Ett bra exempel tycker jag är Kevin Rowlands coverskiva som kom för några år sedan och som unisont hyllades alt. sågades. De som gillade den läste in sin kärlek till honom i skivan, allt han gått igenom och gjort - "hör hur Kevin sjunger om SITT liv" bla bla - och de som inte gillade hörde bara ett platt coveralbum. Personligen tycker jag att det är omöjligt att lyssna på det utan att ta in karlns liv - händelserna som förebådade skivan - men samtidigt också att människor ofta glömmer bort att lyssna på skivan i sig så fort det biografiska kommer in.
Verket måste vara det primära och kan kompletteras med det biografiska som krydda eller om det är ofrånkomligt, typ Ian Curtis eller George Michael i brist på bättre exempel. Där antar jag att vi håller med varandra.
Här hemma har dessutom musikskribenter alltid haft en dragning åt det (själv)biografiska. Försök särskilja Lokkos, Olssons - två generationer - texter från deras liv, det är svårt. Popmusik handlar väl mycket om vad enskilda personer känner inför det de hör, vad musiken gör med dem? Det är därför det är så otacksamt att teoretisera kring popmusik, men också varför det är så tacksamt att skriva in upphovsmannens eget liv - eller sitt eget - i det man hör.

#16 - - Anonym:

Gud vad svamligt det blev, nåja...

#17 - - Nils:

..sa jag

#18 - - matti alkberg:

Idén om äkthet kan man aldrig släppa helt när man vet att artisten/författaren/etc är känd (i ett vidare kontext) för sitt trassliga liv. Speciellt om människan ifråga tillhör en "traditionell" minoritet: etnisk, sexuell, kön. Tyvärr.
Samtidigt är det ju asboring om man hela tiden är kontextuell och politisk i fråga om vad man gillar eller inte. Tror det var Steve Albini som sa nåt i stil med: man skrattar- det är humor, man blir kåt- det är erotiskt. Man ställs inför något och så reagerar man. Somliga med hjärnan, andra med kuken/fittan, andra med hjärtat. Somliga med alltsammans. Sen tror jag på experter också. Somliga kritiker är bättre rustade än vad jag är, jag litar på dem. På samma sätt som att jag kanske inte fattar primtal, men ändå accepterar att det finns och att somliga får ut något av det. Och det gäller även på områden där jag ändå har viss insyn i hantverk och sånt. Jag kan säga kanske tio personer som har bättre musiksmak än mig, helt enkelt för att de är mer insatta. Jag känner mig inte mindre värd för det.
Men jag tycker det vore tråkigt om man hela tiden var tvungen att ha nån slags intellektuell approach på tillvaron, att allt som inte är exempelvis nytt eller autentiskt vore mindre värt bara för det.
Det enda som borde räknas kanske borde vara: man går på bio. Man försöker se vad upphovsmannens ambition var och huruvida denne/denna lyckats med det. Sen delar man det med hurpass förändrad man är när man lämnar salongen.

#19 - - Staffan B:

Rowland ändrade ju i texterna på sin coverskivan, desutom. Jag tycker den är helt magnifik. Skivan HANLDAR ju om jsut det, hur man gör andras låtar till "sina", applicerar dem på sitt eget liv. Den är nån slags metaverk. De som inte gillar den skivan är väl de där snubbarna som gillade Dexys på det där äckligt grabbiga viset.
Samma person, exempelvis jag, kan gilla musik på flera olika sätt, av flera olika anledningar, för olika tillfällen. För att den berör mitt hjärta OCH/ELLER för att det är en jävla bra låt. Jag gillar så jävla mycket musik som jag inte känner ne enda annan person som gillar. För at den är skämmig

#20 - - Staffan B:

Rowland ändrade ju i texterna på sin coverskivan, desutom. Jag tycker den är helt magnifik. Skivan HANLDAR ju om jsut det, hur man gör andras låtar till "sina", applicerar dem på sitt eget liv. Den är nån slags metaverk. De som inte gillar den skivan är väl de där snubbarna som gillade Dexys på det där äckligt grabbiga viset.
Samma person, exempelvis jag, kan gilla musik på flera olika sätt, av flera olika anledningar, för olika tillfällen. För att den berör mitt hjärta OCH/ELLER för att det är en jävla bra låt. Jag gillar så jävla mycket musik som jag inte känner en enda annan person som gillar. För at den är skämmig.

#21 - - Nils:

Ja, det är en bra skiva. Och ja, han skrev om texterna. Men om man inte följt honom fick de inte samma laddning. En biografisk tolkning var rentav nödvändig för att man skulle tycka om skivan. Det var det jag menade.

#22 - - Staffan B:

Jag vet inte, var det så nödvändigt med en biografisk tolkning? Det är en fin skiva, fina arr. Känner man inte till bakgrunden tycker man säkert omslaget är bisarrt ... men det tyckte ju alla Dexysgrabbar också. Och dessutom kanske inte alla hörde att texterna var ändrade.
Men... eftersom skivan bara påstås sålts i några hundra ex när den släpptes så var det nog inte särskilt många oinitierade som köpte den.
Sorry för dubbelpost och skrivfel.

#23 - - Nils:

Utan historien är det en fin skiva, fina arr. Med historien är den lysande. Men vi håller säkert med varandra där.

#24 - - Nils:

Alltså, för att tycka om skivan behövde man kanske inte det biografiska. Men för att älska den var det nödvändigt.

#25 - - JB:

Första gången jag hörde My Beauty tyckte jag att det var den mest pretentiösa, sentimentala och själlöst klibbiga smörja jag någonsin blivit påprackad. Och ja, visst hade jag ingen aning om Kevin Rowlands livshistoria mer än att han på åttiotalet sjungit med ett rätt skapligt band som jag och mina kompisar brukade lyssna på under tiden vi blev fulla.
Hursomhelst lyssnade jag på den igen. Jag kunde inte låta bli, kanske av en förbryllning över det ökända omslaget plus att den haussades av vänner vars musiksmak jag litade på.
Efter några lyssningar växte bilden av ett liv fram. Jag kan fortfarande inte göra anspråk på att veta något om Rowlands liv, men jag vet vilken historia My Beauty berättar. Och jag gillar den.

#26 - - Nils:

JB: Sure, men vilken historia är då det?
På vissa skivor suddas gränsen mellan artistens och musikens liv ut och blir svåra att särskilja. Det är det som är min poäng.
Jag menar inte att man måste veta allt om artistens liv för att förstå skivan, bara att det är svårt att lyssna på en skiva som "My Beauty", "Older" etc etc, utan att göra en biografisk tolkning, eftersom liv och verk är så sammantvinnade, ja nästan samma en och samma sak.
Du kan tycka om "My Beauty" utan att känna till hans liv, sure. Jag vet att jag är otydlig, men vad jag menar är att om man ska skriva om den skivan, eller andra liknande skivor, så är det nödvändigt att ta till sig bakgrundshistorien om man ska kunna göra en "korrekt" bedömning av "verkets" kvalité.
Tycker jag, that is.

#27 - - Annika:

Okej jag måste bara säga det: jag tycker Kevin Rowland är en fängslande person men Dexys Midnight Runners är fett jävla överskattade. I Sverige är Dexys-kulten riktigt äcklig, det är en levande bakteriekultur som givit upphov till Moneybrother och annat hemskt. Varför lyssna på Kevin Rowlands "The greatest love of all" när man kan lyssna på Whitney Houston? Fina arr? Det är ju riktigt platt och cheesy.

#28 - - Nils:

Hmm, håller med om Dexys-kulten. Men alltså, grejen är att Kevins och Whitneys versioner är två olika låtar. Jag tycker om båda.

#29 - - Annika:

Kevin Rowlands är faktiskt ett bra exempel när man snackar om tolkning och kontext. Det han gjorde var ju att skapa en massiv kontext för Dexys musik - manifest, skivomslag and whatnot. Tar man med allt det (och Rowlands privatliv) i beräkningen blir Dexys ett intressant band - tittar man bara på själva musiken så framstår de som enormt trista (tre bra låtar). Och jag kan tycka att musik som inte klarar av att stå på egna ben är meningslös, vad fan ska man lyssna på den för liksom.
Men samtidigt så aktualiserar Dexys hela grejen med vad som är POPmusik, POPkultur - det finns någonting runt omkring som är av värde. Fast det har ju bara ett värde så länge man delar Kevin Rowlands smak. På det sättet blir deras pop mer subjektiv och osäker, liksom flyktig - vilket det givetvis OCKSÅ kan finnas en charm med. Men jag menar bara: jag vill inte ha musik som är som kejsarens nya kläder. Jag vill ha substans, i musiken, inte enbart i det som finns runt omkring musiken.
The Tough Alliance gör ju för övrigt exakt samma sak (kanske därför som Andres Lokko älskar dem) - men de gör bättre musik, så det finns en skillnad där. Man kan höra "The New School" och bara digga den, utan att veta någonting om gruppen. Detsamma kan inte sägas om "Don't stand me down".

#30 - - Staffan B:

Ah, det är ju "platt" och "cheesy" som är själva grejen. You don't get it, do you?
Och ja, den svenska Dexyskuten är äcklig. Likaså The Tough Alliance-kulten.

#31 - - Staffan B:

... Dexyskulten. Kut är en sälunge.

#32 - - Nils:

Ankan, du har rätt, men samtidigt handlar väl popmusik om just detta - "manifest, skivomslag and whatnot" - på ett sätt som andra ktrformer inte gör. Jag håller tex inte med om att Tough Alliance är lika geniala utan allt runtomkring. De är bra, visst, men inte lika bra. Geniala är de först när man lägger till allt annat - Sincerely Yours, referenser, integritet etc etc.
Hur plockar man bort kontexten? Kan man ens det?

#33 - - Stefan Nilsson:

Jag tycker Dexys-kulturen är FANTASTISK! Kul att Sverige har nappat på det, eftersom övriga världen inte är med på det, speciellt då England där Dexys är mest känt som bandet som gjorde den där "Come on Eileen" (som såklart var en superhit och finns på varenda pubs jukebox).
Ja, jag älskar Dexys.

#34 - - JB:

Annika sa: "Varför lyssna på Kevin Rowlands "The greatest love of all" när man kan lyssna på Whitney Houston?"
För att den texten i en sjuttonårig baddräktsmodells mun endast framkallar associationer till intervjuer med den senaste Fröken Västmanland. När den kommer ur Kevin Rowlands dito är den mycket svårare att avfärda.
Kalla mig manschauvinist eller vad du vill men jag behöver inte veta något om hans liv för att känna den skillnaden (för att återgå till ämnet). Melankolin, vibratot och förmodligen till någon del accenten gör det till en annan låt.
(Detta skulle ju förresten kunna vara ytterligare vatten på Staffans kvarn, angående vad skivan "handlar om".)
På tal om mer off-topic, exakt vad är "Dexys-kulten" och varför är den äcklig? Google ger mig ingen träff alls på begreppet. Undrar detsamma om "Tough Alliance-kulten".

#35 - - Staffan B:

Helt ärligt kan jag inte förstå att Rowlands Greatest Love Of All skulle vara mer cheesy och platt än Whitneys. På vilket sätt är det där keybordet i Whitneys version o-cheesy? på vilket sätt är de dansbandiga trummorna o-platta?
Jag tycker att det är en skitbra låt. i båda versionerna. Men cheesy. Ibland är de bästa låtrna cheesy, ibland inte. Ibland är cheesy skitbra, ibland inte.
Men jag kan inte släppa tanken att det är att du tycker att Whitneys version är mindre cheesy och platt helt enkelt för att du har dubbla värdeuppsättningar: en för vad som är okej i "svart" musik och en för vad som är okej i "vit" musik. Kanske - antagligen - finns kvinnligt/manligt på den här skalan också: vad som är okej för svarta kvinnor och vad som är okej för vita män. För att inte tala om åldersaxeln ung/äldre.
I så fall är det samma gamla vanliga heterosexualistiska könssterotypism och omedvetna slentrianrasism som talar. Trist.
Lösning: Bli mer queer. Döda dina egna omedvetna biografiska tolkningar.
"Greatest Love of All" has in certain circles become shorthand for cheesy music or kitsch.?
http://en.wikipedia.org/wiki/Greatest_Love_of_All
Jag tycker liksom NRFN att Rowland är en fascinerande person. Men den insikten har kommit med åren, i och med Rowlands utveckling - Under den första Dexystiden var han mest pinsamt pretto. Jag tycker likaså att just Dexys gamla grejer är rätt överskattade. Däremot har de enstaka nya låtar Rowland gjort I Dexys namn varit enastående. Det är hans utveckling som är intressant, inte främst vad han gjorde för tjugofem år sedan.
Dexyskulten är ett gäng Debasersöderortsvänsterromantikermänniskor i kretsen kring Moneybrother och bandet Club Killers, som tagit hit och kompat Rowland vid flera tillfällen i Sverige, på ett sektartat vis. Det här är folk som egentligen är för unga för att ha diggat Dexys way back when men som omedvetet eller medvetet inlemmar sig i den homosociala maskerat macho-image som Dexys odlade innan Rowland tröttnade på den själv och på flera olika sätt försökte göra sig kvitt den. Med My Beauty som den yttersta konsekvensen hittills.
Det är som att de här människorna drar tillbaka Rowland till något han för länge sedan lämnat.
"Tough Alliance-kulten" är min egen benämning på dem som helt enkelt köper hela imagepaketet utan att höra/förstå att TTA:s musik egentligen är rätt derivativ. Att det är mycket imagebyggande på en bas av åttiotalslättviktspop (typ Original Mirrors eller dylikt) de av oss som var med då redan hört, sjungen på en engelska med en inte särskilt charmig svensk accent.
Detta hela paket lyfter folk som borde veta bättre fram som het skit. Det är osunt kultande för mig.

#36 - - Sim Fitty:

ibland, på något jävla vänster, vinner fjortis/kickers-intiligens nivån över akademikernas:
ORKA! det är liksom ba typ musik.