Man får ta ansvar för sin ungdom. Det är vårdslöst att missa sina chanser att leva här och nu och känna att man är en del av sin samtid. Därför hade jag inte råd att inte gå på The Game-konserten igår, fastän biljetten var dyrare än någon annan konsert jag varit på. The Game är en av världens typ fem bästa hiphopartister som debuterat på 2000-talet, så jag hade liksom inget val. Men jag fattar inte hur de på KB tänkte - 400 spänn, hur många fans tror de att The Game har i Malmö? Förmodligen en hel del kids i Rosengård, men jag vete fan om de har råd att punga ut med 400 spänn för en konsert. Men men. Rapsuperstjärnor är givetvis inte hur billiga som helst.
Förband var Ricky, Sveriges R&B-stolthet. Lite sorgligt, det är ju alltid så otacksamt att vara förband till en megaartist, och publiken ville ha hård gangstarap, inte en svensk kille som dyrkar R&B och sjunger och dansar så fint som han bara kan. Innan han spelade sin sista låt sa han till DAT-DJ:n "okej, hoppa över fyran och gå direkt till femman", det kändes så sorgligt. Speciellt med tanke på att han var rätt bra. Jag gillar Ricky.
Men The Game alltså. Han väntade givetvis aslänge, sen kom DJ Cristal (!) och värmde upp genom att spela ett potpurri av hiphophits, det var gött och funkade. Sen gjorde Game entré med snusnäsduk som dolde halva ansiktet, ganska gulligt, den var svart och hade dödskallar, som en sjuåring som leker vilda västern-bankrån. En del arier i publiken drog också upp sina bandanas upp över näsan men de såg inte särskilt hotfulla ut. Hur som helst, det var en helt okej konsert, The Game har vad som i konsertrecensionslingo brukar kallas för "närvaro", han var om inte glad så åtminstone hyfsat munter. Och mer kan man kanske inte begära av en kille från Compton som blivit skjuten fem gånger och byggt sin karriär på det.
Men ett ord hakade sig fast i mig under konsertens gång: mansriter. The Games artistiska persona är av den typen som förväntas av honom. Hans texter handlar (oftast) om sånt som förväntas av honom. På konserten gjorde han sånt som förväntas av honom - han bjöd upp en massa tjejer på scenen och sjöng "Wouldn't get far" för dem (en låt som delvis hyllar men framförallt dissar rapgroupies), han spände musklerna och vrålade ut sin ilska mot sina "fiender" (dvs fick publiken att skandera "fuck Fifty"), han avslutade genom att halsa en hel flaska Cointreau, glatt påhejad av killarna i publiken och kompisarna på scenen. (Eller någon annan rödfärgad booze. Vad fan vet jag om sprit. Men det var ingen Olde English-i-papperspåse.) Sen torkade han käften med en handduk och gick av scenen för att inte komma tillbaka. Han tittade inte på publiken då. Han tittade inte på någonting. Hans ögon sa typ "jahapp, så var det avklarat". Mansriten genomförd. Mission accomplished.
Att som The Game göra en konsert är som att ställa frågan "är jag en man?" och, efter att ha utfört en del förutbestämda uppgifter och fått publikens godkännande, få svaret "ja, jag är en man". Kanske är det så med rockkonserter över huvud taget, men jag har aldrig varit på någon konsert tidigare där det varit såhär tydligt. Jämför till exempel med Little Brother, som jag såg i våras. Snälla killar utan pengar och utan jag-är-hårdast-i-världen-texter (och utan produktioner av Scott Storch, Just Blaze, Cool & Dre, Kanye West, Dr Dre, Timbaland...). De har inte lika mycket att leva upp till. Å andra sidan måste det sägas att just detta kraftfält av behov av manlig bekräftelse som omger den tatuerade hunken The Game faktiskt bidrar till att man fascineras av honom. Det unika med hans musik är ju att han aldrig lyckas dölja hur starkt betydelsen av manliga idoler är för honom. Han växte upp utan sin pappa - istället hade han sin älskade gangstarapmusik, och historien om hans karriär är ju egentligen historien om att hitta en "pappa" i Dr Dre, bara för att sedan förlora honom (på grund av bråket med Fifty). Så all den där bitterheten, all aggressivitet... den är nog ganska heartfelt egentligen. Men att den kanaliseras på ett klyschigt machosätt (100% ilska, 0% ödmjukhet) är ändå sorgligt. Fast vem är jag att anklaga en kille som växt upp i ghettot för att sakna en genusanalys?
OK hur som helst: konserten var bra men jävligt kort. Inte ens en timme, och inga extranummer. Han spelade inte "Hate it or love it", "Why you hate the game", "One night" eller "The Remedy". Mina favoritlåtar. Men han spelade "Let's ride" och "Too much", så det var ändå rätt gött.
Hej! Jag ska bara säga att jag tror den lite tunna publiken berodde lika mycket på att det var 18-årsgräns som att var så dyrt. Sen: Cristals potpurri, grejen med att bjuda upp tjejerna på scenen "nah, you're not fat enough" och halsandet (rykten säger att det inte är sprit i flaskorna) är något Game gjorde i EXAKT samma version för ett halvår sen på Vega och lite senare i Paris så gissningsvis har han gjort det på alla konserter sen dess. Det har alltså tom varit samma låtar i potpurriet. Kanske därför han ser lite trött ut när han gör det nu.