Ha. Jag läste nyss recensionen av nyutgåvan av Nabokovs "Lolita" från gårdagens (?) DN Kultur, och nu ser jag den här bilden. Woody alltså. Jag tror att han är kär, besatt, och vem kan blame him? Det vore trevligt om det vore så att Scarlett Johansson vore en ny Diane Keaton eller Mia Farrow. Men det är inte så, för han har inte en privat relation med henne som han hade med dem, den dynamik som uppstår mellan regissör och skådespelerska (och en sådan dynamik finns faktiskt mellan Woody och Scarlett) kommer från något annat. Något som inte är lika vackert som kärlek och ömsesidighet.
Woody går allt djupare in i sin ålderdom. Scarlett går allt djupare in i sin ungdom. Har ni sett den kanadensiska filmen "De barbariska invasionerna"? I slutet dör en gammal man, och det sista som rusar genom hans medvetande är minnet av en film han såg som ung, en scen där den snygga blonda stjärnan lyckligt vadar ut i vattenbrynet, och hon drar upp kjolen lite (lite!) så att man ser hennes knän. Jag kommer att tänka på det när jag tänker på Woody och Scarlett. För honom blir hon ljuvligt oåtkomlig, helig.
Jag såg "Scoop" häromdagen och den var faktiskt inte alls dålig. Petter tycker att "Match point" är den sämsta film som någonsin gjorts, men även om den filmen hade lite träig dialog så måste jag faktiskt applådera Woodys comeback till kreativt självförtroende: jag måste inte bara göra fåniga komedier, jag kan faktiskt mer än så, jag bryr mig jättemycket om moraliska dilemman, jag kan faktiskt ge mig på att göra film om sånt igen. Så rent symboliskt kändes "Match point" viktig (även om Woody börjat bli allvarlig redan i "Melinda och Melinda"). Men jag tror att jag uppskattade "Scoop" mer. Den var klassiskt Woody.
Liksom "Morden i Midsomer" (se Carolines artikel i Rodeo) utspelar sig den typiska Woody Allen-filmen i en nutid som är alldeles för anakronistisk för att det ska bli trovärdigt. Bara en sån grej som att Woodys rollfigur i "Scoop" är en kringresande trollkarl... vad är det för yrke? Finns de ens? Men Wody gillar trollkonster, han gillar att tänka att man ser på film som han själv såg film som barn, magiska matinéer. Trollkarlar finns både "Jadeskorpionens förbannelse" (underskattad!) och "Skuggor och dimma", och småtrevligt övernaturliga inslag var en av huvudingredienserna i såväl "Kairos röda ros" som "Alice". Men inte bara det... i "Scoop" härjar en seriemördare i London, en mystisk figur som alltid lämnar ett tarot-kort vid sina lik. Vad är det här, Agatha Christie? Arthur Conan Doyle? Och det ska föreställa nutid! Men missförstå mig inte, det är inte något negativt. Det är Woody-land, en plats som är trevlig att besöka då och då, det är skönt att allt är som vanligt. Faktiskt.
Men det som gör starkast intryck på mig med de senaste tio årens Woody Allen-filmer är hur han mellan raderna hela tiden bearbetar sin livs stora sorg: att han inte har någon kontakt med sin och Mia Farrows son, hans enda biologiska barn. I "Harry bit för bit" kidnappade han sin son från en jobbig dagisfröken, i (den annars usla) "Hollywood ending" träffar han sin vuxna hårdrockarson och förlikas med att de är olika, det viktiga är att de har kontakt (snyft!), och i "Melinda och Melinda" ansöker Melinda om rätten att träffa sina barn - och får nej. Hon ser förstörd ut. Det är filmens bästa scen. I "Scoop" bjuder Woody Scarlett Johansson på middag och säger till henne typ "you're like the child I never had", pratar om att han hade en kvinna en gång men att det inte funkade... nu är han ensam.
Det är det som är grejen. Jag tror inte att Scarlett Johansson bara är sexobjekt för Woody, jag tror det också handlar om att träffa en ung begåvad person och liksom få sola sig i den personens aura. Det hade han fått göra om han hade träffat sin son (som har sensationellt högt IQ), men det kan han inte, det är ett behov som inte blir tillfredställt. Scarlett är ett substitut. Jag säger inte att han enbart ser henne som sin dotter, men han tycker om att leka med tanken att hon skulle kunna vara hans dotter (det är den lögnen hela filmen bygger på). Med det sagt: jag gillar inte riktigt att han är så patronizing och inleder alla sina repliker i filmen med "sweetheart" eller "darling", det blir liksom klappa-på-huvudet på ett ganska osoft sätt.
Woody alltså. Fan, förlåt att jag skriver så långt. Jag ska bjussa på filmens bästa replikskifte:
- I am a christian... and you?
- Me? I was born jewish, but later in my life I converted to narcissism.
Jag håller fortfarande på att hämta mig från tanken att någon kan tycka att "Scoop" var en bättre film än "Match point".