image118
"Nausicaa" av Frederic Leighton, sent 1800-tal

Alltså. Vad ska jag ta mig till med min Hayao Miyazaki-love? Det slutar ju inte. Igår kväll såg jag hans första stora film, "Nausicaä of the Valley of the Wind" som kom i början av 80-talet. Hans mest science fiction-inspirerade film, den utspelar sig 1000 år efter apokalypsen... lite armarna i kors hade jag när jag började kolla, "den här filmen kommer i alla fall inte beröra mig" liksom. Ack så fel jag hade. Den var helt underbar. Hur kan man fronta på en ekologisk kvinnlig Jesusgestalt, i en film som förenar "La planète sauvage" med atombombsmetaforer? Intressant också att Miyazaki döpt sin hjältinna efter den grekiska mytologins Nausicaa, kvinnan som Odysseus fick starka känslor för men en fysisk romans utvecklades aldrig, hon förblev orörd och han återvände till sin Penelope. I filmen är Nausicaa också jungfrulik, hon och en kille som heter Asbel har en platonisk thing going on, men det blir aldrig något även om han verkar intresserad. Hon viger sitt liv åt något större, det är nästan läskigt hur helgonlik hon är, men samtidigt hela tiden mänsklig, så man står ut med det. Hon är naiv och kompromisslös.

Och en sak till. Nära döden-scenen i den här filmen toppar till och med den i "Porco Rosso". Nausicaa är i koma, drömmer att hon och hennes (döda) föräldrar rider på hästar över ett fält, hon har blivit ett litet barn igen, och hon säger "jag vill inte hit, jag vill inte åt det här hållet". Och i nästa klipp ser man, ur hennes perspektiv, händer sträcka sig mot henne, det är subjektivt: man ser inte människorna, bara deras oproportionerligt stora händer. Det är otroligt bra. Miyazaki har sina kännetecken: identifikationen med kvinnor, naturromantik, kärleksbudskap, drömmen om att kunna flyga, en längtan efter mystik, samt att aldrig backa inför verkliga känslor. Allt är värt respekt, och allt finns med i "Nausicaa of the Valley of the Wind".