Och jag ska säga det här och nu: jag hatar pianotrios. Jazzpianot är underbart som soloinstrument eller i en grupp med blåsare, och en vokalist låter jättebra med en pianotrio, men att endast lyssna på en pianotrio? Fan vad tråkigt. Det blir så kallt, kalt, obehagligt tomt. Det är en kliché som är sann att blåsare skapar värme i musik. I northern soul-inspirerad indiepop behövs de inte. I jazz behövs de. Keith Jarrett har en enormt hyllad pianotrio sen ett antal år tillbaka, med Jack de Johnette och en kille till som spelar bas. Jag såg en live-DVD med dem för ett tag sen och slogs av hur det visuella passade musiken: man såg bara dessa tre jazzmän och en totalsvart bakgrund. Som om de spelade ute i kosmos. Och inte in a good a way, man känner bara en outhärdlig kyla och hårdhet. Klink klink. Boom boom. Fy fan.
BRASKLAPP: älskar Bill Evans trio med Scott La Faro och Paul Motian. Den musiken är mjuk och flytande. Fast det är samtidigt sorgligt att alla tre är vita, de skivorna är dokument från sluteskedet av eran då det rådde apartheid i musikbranschen. Miles Davis spelade i och för sig med vita musiker ända från slutet av 40-talet. Då och då alltså. Bill Evans spelade på Miles "Kind of blue"-skiva. Sen kickade Miles honom. Och då gick Bill Evans tillbaka till en trygg vit trio.
på vilket sätt skulle musiken bli bättre om evans trio var svarta?