jazz och rasism

Publicerat i: Allmänt
Jag var på Köpenhamns jazzfestival i fredags. Det var trevligt. Att gå dit var ett led i mitt sluta-ha-så-mycket-aggressioner-mot-Danmark-program. Det är ju så lätt att hata danskar, tänka att alla har samma gener som Pia Kjersgaard, men det är ju inte särskilt försvarbart egentligen. Hur som helst så är jag på rätt väg. Många konserter på festivalen var lite för dyra - synd, för jag hade gärna sett Jóhann Jóhannsson - men det blev bra ändå, för vi hamnade på ett supermysigt litet jazzhak på en bakgata där en dansk kvartett spelade hygglig bruks-bop. De spelade bland annat en tango i jazztappning, jag vet inte om det är vanligt, men det var hur som helst otroligt vackert. Gruppen bestod av en saxofonist, en gitarrist, en basist och en trummis - ingen pianist alltså, men det gjorde inget. Det kan faktiskt vara en frihet för grupper att inte ha det där trygga pianot som hela tiden finns i bakgrunden och förtydligar vilket ackord som gäller för stunden. Gerry Mulligan och Chet Baker hade en pianolös kvartett på 50-talet, all harmonik fick de stå för själva, vilket gjorde allting väldigt rått på något sätt, men ändå fint.

Och jag ska säga det här och nu: jag hatar pianotrios. Jazzpianot är underbart som soloinstrument eller i en grupp med blåsare, och en vokalist låter jättebra med en pianotrio, men att endast lyssna på en pianotrio? Fan vad tråkigt. Det blir så kallt, kalt, obehagligt tomt. Det är en kliché som är sann att blåsare skapar värme i musik. I northern soul-inspirerad indiepop behövs de inte. I jazz behövs de. Keith Jarrett har en enormt hyllad pianotrio sen ett antal år tillbaka, med Jack de Johnette och en kille till som spelar bas. Jag såg en live-DVD med dem för ett tag sen och slogs av hur det visuella passade musiken: man såg bara dessa tre jazzmän och en totalsvart bakgrund. Som om de spelade ute i kosmos. Och inte in a good a way, man känner bara en outhärdlig kyla och hårdhet. Klink klink. Boom boom. Fy fan.


BRASKLAPP: älskar Bill Evans trio med Scott La Faro och Paul Motian. Den musiken är mjuk och flytande. Fast det är samtidigt sorgligt att alla tre är vita, de skivorna är dokument från sluteskedet av eran då det rådde apartheid i musikbranschen. Miles Davis spelade i och för sig med vita musiker ända från slutet av 40-talet. Då och då alltså. Bill Evans spelade på Miles "Kind of blue"-skiva. Sen kickade Miles honom. Och då gick Bill Evans tillbaka till en trygg vit trio.
#1 - - martin:

på vilket sätt skulle musiken bli bättre om evans trio var svarta?

#2 - - koff:

Den skulle inte bli bättre, och det är inte det han skriver heller.
Anyway, det jag skulle säga: Jag gillar när du skriver om jazz och sådant jag bara har halvkoll på. Äger bara måsten, som Albert Ayler och Ornette Coleman och sådant känns det som. Min favorit är såklart Gil Evans & Tens skiva med samma namn. Är han släkt eller något med den där Bill?
I alla fall, listsucker som jag är, Ge mig en topp fem bästa jazz-album evah!

#3 - - martin:

jaha ok nu förstår jag haha

#4 - - max:

yo annika, du får börja lyssna på ahmad jamal.

#5 - - matti alkberg:

jamal är lite väl trad-bluesig, va? fast han har en finfin gitarrist på poinciana. annars, man somnar fan.
fast jag lyssnar ju helst på alice coltrane och pharoah.

#6 - - max:

Om du somnar får du sätta på The Awakening istället

#7 - - Annika:

Jag hörde en skiva med Pharoah Sanders en gång och blev vettskrämd. Det var inget för mig. Frijazz känns så uteslutande. Fast kanske om man lyssnar enbart på jazz i typ ett år så kan man ta det till sig och till och med tycka att det är vackert. Men Albert Ayler liksom, jag tycker att han är intressant som person men jag gillar inte hans musik.
Jag gillar jazz som går rakt in. Charlie Parker. Duke Ellington. Lester Young. Stan Getz tidiga kvartetter. Thelonious Monks korta, intensiva Blue Note-inspelningar. "NYC's no lark" med Bill Evans (som inte är släkt med Gil). Miles Davis "E.S.P." och hans version av "Round midnight" från 1955 (fast jag har hört på tok för få skivor med Miles). Charles Mingus tvillingskivor "Mingus ah um" och "Mingus Dynasty". Horace Silvers "Song for my father". Men ärligt, jag har inte så stor koll. Fråga Max om en topp fem istället. Eller CM.

#8 - - max:

Jag lystrar till uppmaningen och presenterar min topp fem. Det e inte mkt till scope, enbart post- och free-bop från mitten av 60-talet med typ samma musiker som gästar rundor.
john coltrane - olé coltrane
wayne shorter - juju
miles davis - miles smiles
herbie hancock - maiden voyage
andrew hill - point of departure

#9 - - max:

andra heta tips:
Sonny Rollins - Live at the village vanguard, Moving out
Lester Young - trio feat. nat king cole, Pres & teddy
Art Blakey - Ugetsu, Free for All
Kenny Clarke - Bohemia after dark
Mccoy Tyner - Enlightenment
Duke Pearson - Wahoo!
Duke Ellington - Money Jungle
Thelonious monk - at the blackhawk
Clifford Brown & Max Roach - s/t, Study in Brown.
Annars är allt med john coltrane värt att "skaffa" (inte minst "...with Johnny Hartman", om man fixar vemodig jazzsång) liksom det mesta före 1975 med miles. Bird har jag pinsamt dålig koll på. Samma sak med jazz före ww2

#10 - - matti alkberg:

Äh, det där är ett vanligt missförstånd vad gäller Pharoah i synnerhet och frijazz i allmänhet: svårtillgängligheten. Jämfört med bop är det allt som oftast hur lugnt och lätt som helst.
Lyssna på i princip vadsomhelst som han gjorde mellan, säg, 67 och 71 (kanske Thembi är softast att börja med, alla låtar är under 30 minuter på den i alla fall), och upptäck att det är sån pepp och sånt sväng att man blir galen. Särskilt om man jämför med exempelvis Charlie Parker. Parker är
Eddie Van Halen och Sanders är Ernie Isley. Trodde du var mer That Lady än Beat It. Jag är det i alla fall, även om jag gillar båda.

#11 - - Annika:

Point of departure! Älskar den.

#12 - - Annika:

Max: vad är det med Olé som gör det till den bästa Coltraneskivan? Jag har bara My Favorite Things (men jag har länge varit övertygad om att A Love Supreme kommer bli min favoritskiva alla kategorier samma dag som jag köper den)...

#13 - - Petter:

Va? har DU inte hört A Love Supreme?! Till och med en evig jazz-novisch som jag jag älskar ju den nuförtiden.

#14 - - Bridgeman:

Konstigt att ingen nämnt Coltranes "Giant steps"? Är väl en av de mest självklara jazzskivorna, ja jämsides med nämnda "A love supreme" och Miles Davis "Kind of blue".

#15 - - Bridgeman:

Två ytterligare fantastiska (och filmiska) jazzskivor i min begränsade jazzsamling är Charles Mingus "The black saint and the sinner lady" och Roland Kirks "The inflated tear". Musik som skulle funka bra i Travis taxibil på blöttunga Manhattangator.

#16 - - max:

ja, jag blev också förvånad som petter. Självfallet är a love supreme den bästa skivan. "It is almost impossible to imagine a world without A Love Supreme having been made, and it is equally impossible to imagine any jazz collection without it" som det står på allmusic.
Olé har inte samma stegrande extas som ALS; det är mer en fridfull och eterisk meditation , typ sånt de hade kunnat lyssna på i Hesses "glaspärlespelet".
Det som gör skivan till ett mästerverk är, förutom kompositionerna, den fenomenala uppsättningen av musikaliska genier (gruppen består av den klassiska kvartetten + freddie Hubbard, Eric Dolphy och Art Davis) som avlöser varandra med det ena bländande vackra solot efter det andra. Hubbard och framförallt Dolphy är båda i exceptionellt hög form. Trane håller sin vanliga himmelska nivå, liksom mccoy tyner. Olé är som allra bäst mot slutet. Den första låten är lite tråkig, vilket är synd, eftersom den är typ 18 minuter lång, men sedan blir det bara bättre och bättre. Därför är det givet att skaffa utgåvan med bonusspåret "to her ladyship".

#17 - - CM:

förutom de som nämnts vill jag slå ett stort slag för "the john coltrane quartet plays" och randy westons fenomenala "the spirits of our ancestors" (där pharoah och dizzy gästar) och "mingus, mingus, mingus, mingus," och "tijuana moods" av charles mingus. "the black saint and the sinner lady" har nämts men bör nämnas en gång till.

#18 - - Bebopfascist:

Out to Lunch, med Eric Dolphy, "Saxophone Colossus" med Sonny Rollins, "Inner Urge" med Joe Henderson, "The Next Step" med Kurt Rosenwinkel, "Sarah Vaughan with Clifford Brown", "We get requests" med Oscar Peterson Trio, "Portrait in Jazz" med Bill Evans är några skivor (förutom de ovan nämnda) jag skulle ha väldigt svårt att leva utan.

#19 - - lind:

Jag tycker att även miles musik är mycket kylig ibland särskilt med 60-tals kvintetten , men det är en bra kyla- känns som man sitter på ett tåg på hans 60-tals inspelningar utan möjlighet att stiga av, tony williams är kirurgen och de andra i bandet hans assistenter som jobbar med största möjliga precision.
Coltranes musik känns istället som en stor omfamning av kärlek med bubblande känslor av musikerna, håller med om att ole' är en fantastisk platta, andra bra plattor förutom de mest självklara valen är, "crecent", "ballads", "meditation"
Sonny Rollins- freedom now suite
Joe hendersson- page one
Miles davis- Nefertiti (bra kyla)

#20 - - bulle:

vafan är det med er? vadå "kyla" baserat på vad för sättning av instrument det är?