En kompis sa att han uppskattade mitt ELO-inlägg för att jag där erkände att jag inte hade någon koll på ELO. Jag kanske borde fortsätta med den stilen. Ärligt, hur ovanligt är det inte med ödmjuk musikrapportering? Det är så lätt för en musikjournalist att ge sken av att kunna en massa, när skribenten egentligen bara har köpt en samlingsskiva och läst liner notesen, alternativt laddat ner en låt och läst om artisten på wikipedia. Men egentligen vet man inte så mycket, man har inte hört alla skivor, man har inte läst självbiografin, osv. Grejen är att man inte behöver veta allting om en artist eller en genre för att skriva en bra och intressant recension, men recensenter tänker i allmänhet inte så. Recensenter är rädda. Vad händer om man sänker garden, erkänner att man inte kan lika mycket om hyphy som om shaffel, sätter sin trovärdighet och coolhet på spel? Någon annan dryg jävel kan komma och ta platsen som den som vet bäst. Och få uppskattning för det. För det uppskattas. Det handlar om makt, cred, den falska objektivitetens fåfänga.

För över 2000 år sen kom Sokrates på att han var smartare än alla andra self-proclaimed visa män eftersom han visste om att han inte visste någonting. Med andra ord: ödmjukhet och intelligens går hand i hand. Men det finns en annan skola, som säger att intelligens inte har något behov av att vara ödmjuk. Den aggressiva, stöddiga macho-intelligensen. Den inlärda kunskapen. Den äldre manliga professorns maktmedel, och också mannens maktmedel över kvinnan (som inte fick plugga på universitet). Det är ju väldigt praktiskt: om man bestämmer sig för att inlärda fakta är kunskap som ska värderas högt, blir ju människor som har den kunskapen mäktigare än de som inte har det.

OK förlåt om jag blir carried away, men ni fattar. Kommer ni ihåg tidningen Pop, "vi skapade ett monster" och allt det där, Andres Lokkos 30-årskris och hans dåliga samvete för att han varit så dryg? Lokko kan ju fortfarande vara rätt dryg men han gjorde i alla fall lite självrannsakan, vilket är mer än vad man kan säga om de flesta musikjournalister. Ingen har någon kritik mot den keffa pseudo-allvetande retoriken. Så låt mig säga det: jag vet verkligen inte allt om alla de människor som jag skriver om här (lite vet jag ju och det ska jag inte sticka under stolen med; falsk ödmjukhet är fan värre än brist på ödmjukhet). Men det är skit samma. Man ser en film/hör en låt/läser en bok, man gillar den, man känner något, formulerar något, det räcker. Det är gött att veta att man inte vet ett skit.
#1 - - Stefan Nilsson:

Synd bara att det är mycket roligare att läsa saker skrivna utav dryga människor som tror de vet allt än folk som är ödmjuka och politiskt korrekta. Var det inte dryghet som gjorde "Annika Flynner" känd? Förkastar du det som skapade dig?! Huh?!
Jag har lyssnat och kollat på Cam'ron hela dagen, så jag badar i dryghet.
Apropå bada, det är rolig när Cam'ron skryter om sin pool: http://www.youtube.com/watch?v=uvRPh8pDaas
Vet inte om han skojar, men det är väldigt kul oavsett.

#2 - - motherfakka:

väl talat även om ovanstående oxå har en poäng i att det dryga ofta blir roligare att läsa.