image125
På Greyhound-bussen. Clark Gable låtsas sova. Claudette Colbert besväras av hans arm.

image126
Clark Gable demonstrerar de olika liftartummestilarna, medan Claudette Colbert ligger som en katt på ett staket och ser på.

Natten innan jag skulle resa bort tänkte jag se tio minuter på en film som jag spelat in från TV, bara innan jag somnade sådär. Men jag kunde inte sluta titta, det var så himla bra, så det slutade med att jag gick och lade mig vid två trots att jag skulle upp fett tidigt på morgonen. Men det gjorde ingenting. It happened one night! Vilken underbar film! Jag missade den när Cinemateket visade den förra året, men som tur är hade SVT den goda smaken att visa den som matiné förra veckan. Alla som har det minsta intresse för romcoms måste se den. Den brukar räknas som den första screwballfilmen, och visst, den handlar ju om en man och en kvinna som gnabbar för att sedan inse att de älskar varandra. Men samtidigt är det inte renodlad screwball, det är ändå mer känslor än oneliners, och Frank Capra som regisserade kan liksom aldrig bli helt distanserad och bitande ironisk. Han har så himla mycket... vad ska man säga, "hjärta", det låter fånigt men det är så det är. Så mycket humanism och sentimentalitet, det är all out, skamlöst. Jag tillhör ju dem som fäller en tår i slutet av "It's a wonderful life", när James Stewart återförenas med sin älskade fru, men jag förstår om man hellre himlar på ögonen i såna ögonblick. Den naivt människoälskande Frank Capra visade sig i "It happened one night" främst i en scen på bussen, där några börjar sjunga och allt fler stämmer in, till och med en gammal jude med långt skägg, ingen rasism, alla känner gemenskap. 1930-talets fattigdom och desperation finns hela tiden i bakgrunden, outtalat, mellan raderna. Det är det som skänker scenen (och i viss mån, hela filmen) en speciell dynamik. Hela filmen är full av såna där charmiga, varma ögonblick. De kyska sängkammarscenerna är också väldigt bra, och slutet är ett fantastiskt litet utropstecken. Riktigt bra film.

Hur som helst. Jag har varit borta i en vecka, bland annat här:
image129
Och vad kan jag säga, jag älskar den svenska sommaren. Även om jag blir allergisk och snuvig, hatar insekter och får kalla kårar av ordet utedass. Men anyway. Naturen, det är the shit. Och det är inte bara jag som tycker det:
image130
Det här är en skiva som jag lyssnat en hel del på den senaste tiden. Det är en del av det massiva revisionsarbete som pågår just nu - jag omvärderar allt, låter principer falla, ger upp all stolthet. För inte så länge sen hade det varit otänkbart för mig att lyssna på Chick Corea, fusionfiluren som gick och blev scientolog, Miles Davis keffaste klaviaturspelare någonsin. Men allt kan hända these days, och jag diggar det om inte hypnotiska så åtminstone sugande intensiva groovet på den första Return to Forever-skivan. De andra har jag inte lyssnat på - än. Men jag väntar gärna med riddarplattan "Romantic warrior". Fast den dagen kanske kommer också, inget kan uteslutas, det är det som är det sjuka! När jag var i Stockholm så gick jag på Tintinutställningen på Sjöhistoriska Muséet. Trevligt trevligt. Jag motstod frestelsen att köpa "Faraos cigarrer" och "Blå lotus" i shopen - men bara för att jag tänkte att jag säkerligen kan låna dem på bibblan. Med andra ord: fritt fram för att läsa Tintin! Och varför inte? Men ändå: jag ser en tendens hos mig själv, att jag slutar skämmas. Det är det som händer i takt med att man blir äldre. Det är det värsta med att bli vuxen - man tycker allting är lugnt, man slutar skämmas. Jag omvärderar allting från fantasy till fusion, och jag vet att det är en persons fel: Hayao Miyazaki. Hade det inte varit för hans underbara filmer så hade jag kunnat gå omkring och bombsäkert dissa såväl tecknade filmer som övernaturlig fiktion i all oändlighet. Men nej. Han var tvungen att komma knackande på min dörr med "Spirited away" och fem år senare sitter jag här och spelar Zelda. Fy fan. Men det är gött! Men det är konstigt. Jag har slutat skämmas.

Apropå spela så har jag ägnat stor del av den senaste veckan till att lösa sudoku (sUdOkU!) i DN och SvD. Kul, visst - en blandning av Rubiks kub, patiens, memory och schack (men inte särskilt likt korsord)! - men samtidigt har det varit frustrerande, för jag har insett hur svårt det kan vara med sudoku. Både SvD och DN kör med en "lätt" och en "svår" soduko varje dag, och den lätta är en baggis, men den svåra är fan omöjlig! Och det är jobbigt, för man känner sig fett smart när man löst den lätta sudokun, men när man sen tar sig an den andra, well, that's a different animal. Så man sliter sig i håret och muttrar och gör lite anteckningar vid sidan om, sen blir det fel ändå, sen ger man upp, och sen känner man sig inte så smart längre. Så jag tänkte att jag ska vara lite schysst med Wu-Tang-sudokut: här är en lättare variant, som faktiskt går att lösa.
image131
#1 - - max:

Skivomslaget får mig att direkt vilja tanka plattan. Jag har annars bara hört en lyssningsbar låt med RTF - "space circus" (hade det kunnat vara någon annan genre än fusion med den låttiteln?). Btw, varifrån kom den befängda idén om at skämmas för att läsa Tintin? Snarare skamligt, nej skändligt, att inte göra det. Eller ok, det e kul att läsa tintin, så kan man uttrycka det istället

#2 - - Annika:

Jag vet inte. Men det känns en smula underligt att gå in för livet man levde som elvaåring. Känner mig som Bobby i Sopranos när han leker med sin tågbana.

#3 - - CM:

Jag älskade både Tintin, Seinfeld och Simpsons när jag var 11. Och att tröttna på Rastapopolous och Serafim Svensson är lika befängt och omöjligt som att tröttna på Kramer eller Milhouse.

#4 - - jacob:

jag föredrar lätt return to forevers "hymn of the seventh galaxy" (or so I remember) framför "romantic warrior (be aware!). annars gillar jag chicks egna "friends" bäst (samt omslaget till "secret agent"). har i och för sig en rolig skiva med massa l ron hubbard-hyllningar på... trist pianotrams.
(och ja, it happened one night är världens bästa romkom)