Jeff Lynne embracear De Tre Musketörerna-modet. Gotta love it.
Det har regnat hela dagen. Jag har stannat inne hela dagen förutom en halvtimme då jag gick till mitt lokala postombud för att skicka iväg två feta kuvert med födelsedagspresenter. Då lyssnade jag på ELO:s "A new world record". Vad bra den är. Jag gick utanför dörren, stråkarna i första låten regnade över mig och vädret kändes plötsligt bekvämt. (Dessa stråkar samplades för övrigt av Ison & Fille på deras första låt, den som finns med på samlingen "Den svenska underjorden".)
ELO alltså. Det där soundet som de hade, den där ambitionen, det är något som fortfarande inte blivit annekterat av yngre indiemusiker. ELO är ju liksom 70-tal men varken CBGB's-tuffa, Carpenters-mjuka, Bowie-spännande, folkrock-rena eller Springsteen-vuxna. De är inte ens guilty pleasure som typ Pink Floyd (symfonirocken fick ju en minirevival 2001-2002, minns Doves andra skiva). Jeff Lynne skilde sig från alla andra, han var inte en del av sin samtid, han var så bottenlöst förälskad i musiken från tiden då "rock" inte betydde "bar överkropp" utan "låtar för ungdomar som spelas på radio". Han var så fokuserad i sin nostalgi för Lieber & Stoller och Beatles, det finns något nästan modernt i det, att det var så meta. Så medvetet och konsekvent. Som Chromeo älskar 80-talet älskade Jeff Lynne 60-talet (innan 1968). Och ur den stenhårda övertygelsen kom fantastiska låtar: "Telephone line", "Living thing", "Tightrope", "Do ya", "Shangri-La". Att göra såna låtar (med ett sånt sound) 1977 är som att lajva. Att leva i en låtsasvärld. Att vägra lämna barndomen, faktiskt. Hör bara på namnet: "Electric Light Orchestra". Det är sånt som man hittar på som elvaåring och tycket låter skitfett. Men för Jeff Lynne var det självklart. Jag måste säga att jag gillar honom.
NOTA BENE: undertecknad är ingen ELO-expert, samtliga ovanstående slutsatser baseras på det lilla jag hört med dem. Har bara "A new world record" och "Out of the blue". Fast ärligt, behöver man mer? Jag vill inte höra 80-talets ELO och få mina drömmar söndersmulade. Jag vill ha det så här. Jag bestämmer att det är så här.
Ah, det här var faktiskt extremt välkommet. Älskar ELO. Och jo, du behöver faktiskt något mer även om de skivor du nämnder är bra. Inte 80-tal utan snarare tidigare: deras två bästa album är ju "Eldorado" och "Face the music". Framför allt Eldorado, som är allt Flaming Lips någonsin önskat att de kunde vara.