image117
Jeff Lynne embracear De Tre Musketörerna-modet. Gotta love it.

Det har regnat hela dagen. Jag har stannat inne hela dagen förutom en halvtimme då jag gick till mitt lokala postombud för att skicka iväg två feta kuvert med födelsedagspresenter. Då lyssnade jag på ELO:s "A new world record". Vad bra den är. Jag gick utanför dörren, stråkarna i första låten regnade över mig och vädret kändes plötsligt bekvämt. (Dessa stråkar samplades för övrigt av Ison & Fille på deras första låt, den som finns med på samlingen "Den svenska underjorden".)

ELO alltså. Det där soundet som de hade, den där ambitionen, det är något som fortfarande inte blivit annekterat av yngre indiemusiker. ELO är ju liksom 70-tal men varken CBGB's-tuffa, Carpenters-mjuka, Bowie-spännande, folkrock-rena eller Springsteen-vuxna. De är inte ens guilty pleasure som typ Pink Floyd (symfonirocken fick ju en minirevival 2001-2002, minns Doves andra skiva). Jeff Lynne skilde sig från alla andra, han var inte en del av sin samtid, han var så bottenlöst förälskad i musiken från tiden då "rock" inte betydde "bar överkropp" utan "låtar för ungdomar som spelas på radio". Han var så fokuserad i sin nostalgi för Lieber & Stoller och Beatles, det finns något nästan modernt i det, att det var så meta. Så medvetet och konsekvent. Som Chromeo älskar 80-talet älskade Jeff Lynne 60-talet (innan 1968). Och ur den stenhårda övertygelsen kom fantastiska låtar: "Telephone line", "Living thing", "Tightrope", "Do ya", "Shangri-La". Att göra såna låtar (med ett sånt sound) 1977 är som att lajva. Att leva i en låtsasvärld. Att vägra lämna barndomen, faktiskt. Hör bara på namnet: "Electric Light Orchestra". Det är sånt som man hittar på som elvaåring och tycket låter skitfett. Men för Jeff Lynne var det självklart. Jag måste säga att jag gillar honom.

NOTA BENE: undertecknad är ingen ELO-expert, samtliga ovanstående slutsatser baseras på det lilla jag hört med dem. Har bara "A new world record" och "Out of the blue". Fast ärligt, behöver man mer? Jag vill inte höra 80-talets ELO och få mina drömmar söndersmulade. Jag vill ha det så här. Jag bestämmer att det är så här.
#1 - - Donnie D.:

Ah, det här var faktiskt extremt välkommet. Älskar ELO. Och jo, du behöver faktiskt något mer även om de skivor du nämnder är bra. Inte 80-tal utan snarare tidigare: deras två bästa album är ju "Eldorado" och "Face the music". Framför allt Eldorado, som är allt Flaming Lips någonsin önskat att de kunde vara.

#2 - - Annika:

Tack för tipsen, D. Har faktiskt funderat på Eldorado ett tag. Alla skivor som är döpta efter lågpris-livsmedelsmärken måste ju vara bra.

#3 - - Koff:

http://myspace.com/adamtensta
Nej, jag känner honom inte. men jag är lite kär i honom. Och det borde du också vara Annika. sjukt beat.

#4 - - Bridgeman:

Man ska nog vara bra magsur för att inte uppskatta ELO!? Tycker även att den lite bitvis sliskigt discoaktiga "Discovery" från 1979 är köpvärd. Förresten, tro det eller ej, så har Andres Lokko varit medlem i ELO:s fanclub!

#5 - - l:et:

haha, grabbar som gillar hiphop kan vara så härlig när de hittar något annat. jag vet inte. annika; kan du inte sluta vara rnb o hiphoptaliban och bara försöka skriva bra och så. vore fint

#6 - - Mr:

Ison & Fille hade ingen låt med på "Den svenska underjorden". Fille hade sololåten "DB kväll" och den låten du pratar om, "Förstå" (som samplar "Tightrope"), var Isons sololåt, med Fille som gäst. Första släppta Ison & Fille-låten var väl "Skiter i" på Ordkrig-samlingen?

#7 - - Lovisa:

Telephone Line är en av de deppigaste kärlekslåtarna nånsin. liksom: det skulle bli så bra mellan dig och mig älskling om du bara SVARA I TELEFON!
Påminner om när man i femman skrev lappar om vad man skulle säga till honom om han svara. ("hej! stör jag?")
Tjejen (eller killen) i låten vet att det är ELO som ringer och väljer att skita i att lyfta luren. Han ba im living i twilight hon ba Det är slut! fatta already!

#8 - - E:

ELO ja, de är riktigt roliga att lyssna på nu. Hiten "Calling America", med den fantastiskt effektiva versen, är min favorit just nu.

#9 - - Stephan ELOmarillionman:

ELO! Är för mig perioden mellan 1973 (ELO 2)till 1979 (Discovery). Vi börjar med ELO 2 en mycket underskattad koncept skiva, själv anser jag att skivan är ett mästerverk. Dom lite rockiga låtarna "In Old England Town" och den genialiskt symfoni prepparerade "Roll Over Beethoven". Den underbara mellanlkoliska "Mama", antikrigssången "Kuiama"och den vackra "From the Sun to the world.Nästa skiva "On the third day"är dock inte någon favoritplatta, den känns lite "experimentell"(vad skall vi ta vägen?).Plattan inehåller dock bandets första komersiella låt: Showdown, en lite funkig hit.
Albumet Eldorado är ett mycket bra konceptalbum men innehåller inga direkta hits och skall därför ses som en enhet. Face The Music: Älskar albumet! Min första kontakt med ELO. Min kusin spelade plattan våren 76, och jag kommer ihåg att reaktionen var: Vad är detta! En fantastisk platta som växte för varje gång jag lyssnade på den,låtar som Evil Woman, Nightrider, One Summer Dream
etc är helt enkelt magiska! FTM mitt favoritalbum.A New World Record: Ett annat magiskt album fyllt av fantastiska melodier som Tightrope, Do ya So fine etc , favoritalbum #2. Out Of The Blue: Är ett kommersielt hit album. Men.....det finns lite för "många" låtar som låter "likadant" personligen hade albumet funkat mycket bättre som enkelalbum. Discovery: Den för mig sista "riktiga" Elo plattan, en lätt "discofierad" platta som för den tiden fungerade alldeles utmärkt. Tyvärr försvann stråkarna efter denna platta och med det gruppens "identitet". Plattorna efter Discovery känns kalla och tomma det verkar som Jeff hade tappat känslan tyvärr