- Är det den där om överklassungdomar på 80-talet?
- Nej, men den går i och för sig i repris senare ikväll. Den var jättebra.
- Okej...
- Den här heter "Life on Mars" och ska också vara jättebra.
- Jaha?
- Den handlar om en polis som blir påkörd och hamnar i koma, och så kastas han 30 år tillbaka i tiden...
- Ja...
- Ja det är typ som en dröm, men man vet inte riktigt...
- Hm.
- Det låter kanske lite fånigt...
- Ja, det låter faktiskt rätt fånigt!
- Men den ska faktiskt vara bra!
Jag såg alltså "Life on Mars" igår och man kommer ju inte ifrån att det ÄR rätt fånigt. Det skulle kunna vara en amerikansk komedi med Owen Wilson i huvudrollen. Men det är en blanding av sånt - hohoho, så lustigt med tidskrockar - och Sopranos-avsnitten där Tony är i koma och går omkring i en läskigt verklig drömvärld. Det är en blandning mellan en ganska kass tv-serie och en ganska bra serie. Så det är lite frustrerande - det är inte tillräckligt dåligt för att jag inte ska vilja kolla nästa vecka, och inte tillräckligt bra för att jag ska kunna känna något verkligt engagemang. Men tuffa snutar som dessutom är blokes är ju egentligen verkligen inte min grej.
Låten "Life on Mars" är också ganska intressant - den är så dålig som en fantastisk låt kan bli. Bowie var så makalöst begåvad när det gällde melodier, och fruktansvärt ointresserad av meningsfulla texter, och ingenstans är det så tydligt som i den här låten. Man vill verkligen älska den, för allt är så perfekt rent musikaliskt, refrängen är helt sagolik - men så fort man lyssnar på texten kan man inte göra annat än att skaka på huvudet. Straight up mumbo jumbo. Senare började han trixa lite med cut-up-teknik för att dölja sin kassa lyrik bakom fancy litteraturexperiment - men sanningen är att han inte hade något att säga från början. Men det är lugnt. Älskar honom ändå och hans röst i refrängen till "Life on Mars" låter som om den skjuts ut ur en kanon, eller som om den sprayas ur en burk.
I hear ya. Man hade läst peppande bloggar och var inställd på nåt riktigt bra, men beviken blev man. Jämförelsen med Sopranos ar riktigt dödande, Tony's alternativa verklighet var en riktig ångestbomb, men Life on Mars var mer som en roliga mustacher buskis.