styles p

Publicerat i: Allmänt
styles p
Warlocks, The Lox, D-Block - oavsett vad de kallar sig så är de en trio som är svåra att älska men också omöjliga att avfärda. Musiken de gör är egentligen väldigt generisk New York-gangstarap, sånt som ingen jävel blir glad av att höra. Och jag har alltid haft en hatkärlek till Jadakiss, han har alltid ett ansiktsuttryck som ett störigt argt barn och han är ganska ocharmig. Men han är ändå rätt soft i sin trulighet, och han är ju bättre på att rappa än alla andra i Ruff Ryders-gänget.

Styles P däremot. Han är något av D-Blocks Gerald Love, en underskattad pärla. Hans duett med en sjungande Pharoahe Monch, "The life", var en av 2002 års finaste bangers. Och så glänste han på Jaheims fantastiska "Fiend" (Jadakiss och Styles var faktiskt de enda gästerna på Jaheims senaste skiva). Hans andra soloalbum "Time is money" släpptes i december efter att ha försenats i flera år, och är faktiskt väldigt bra, ganska hypat i USA så jag fattar inte varför ingen i Sverige skrivit om det. I "Testify" rappar han och Talib Kweli över samma sampling som användes i A Tribe Called Quests "Luck of Lucien" - grymt. "I'm black" är en ovanligt politisk låt för att komma från en MTV-gangster, med rader som "I'm black, even though my skin is kinda light / that just means my ancestors were raped by somebody white". Swizz Beatz, som fortsätter med sin smygande comeback efter beats åt TI, Game och Jay-Z, gör den snygga "Who want a problem". Och "Fire and pain" har vackra syntackord och en för hiphop ovanligt nedtonad och bitterljuv stämning.

Styles släppte ett mixtape förra året också, "Ghost in the machine". Det är inte lika bra, här är surheten som alltid varit D-Blocks främsta kännetecken mer påtaglig. Men who can blame them? Det har alltid varit lite synd om The Lox/D-Block. Vantrivdes på Bad Boy, skrek för lite för att passa in bland Ruff Ryders, har aldrig varit lika färgstarka som Dipset eller ens G-Unit (som ju åtminstone har en färgstark person), och de har haft sjukt mycket skivbolagsstrul. Ett tag ryktades det om att de skulle lägga av bara för att de var så bittra.

Kanske inte så konstigt då att en gnutta ödmjukhet har sipprat in i deras tuffa image. När Jadakiss assisterar Jaheim i "Everytime I think about her" avslutar han sin vers med "we can just take it from there / let's see if the love can overpower all the hate in the air". Resignerat men försiktigt hoppfull, medveten om att allt när som helst kan falla ihop, inte alls självsäkert och stöddigt som är normen när hårda rappare ska snacka om brudar. Det är fint. Ja, man gillar D-Block ändå.
#1 - - Anonym:

vilken calle, vilken blogg

#2 - - carro:

nico , ring mig. NU