... why do all good things come to an end?

C kidnappade min mp3-spelare och sen sjöng hon på den Nelly Furtado-låten hela helgen. Och visst är den bra, men är inte trummorna lite väl basic? Är det verkligen Timbaland? I och för sig bryr han sig mer och mer om roliga syntljud och fina melodier och mindre och mindre om bisarra rytmer nuförtiden. I "Promiscuous" händer det inget kul med trummorna förrän de sista tio sekunderna. Man får en glimt av vad Timbaland är kapabel till, sen slutar låten. Tråkigt. Men, alla måste ju utvecklas.

När jag lyckades kidnappa tillbaka min mp3-spelare så lyssnade jag på Nathan Fakes "Drowning in a sea of love". Det finns många anledningar att älska den skivan. Till att börja med är det en skiva med en titel som EXAKT beskriver hur musiken låter, och det är alltid trevligt. Titeln är ju också en hyllning till Joe Simons Philly-klassiker "Drowning in the sea of love", vilket också är sympatiskt. Men framförallt är det bland det bästa jag hört inom genren "kluriga män som lyssnat alldeles för mycket på My Bloddy Valentine". Bättre än M83, bättre än Khonnor, kanske till och med bättre än Fennesz (mer lättillgängligt i alla fall). Det är en skiva som innehåller allt jag vill att en skiva ska innehålla: vackra ljud och riktiga melodier.

En annan sak. Lynley igår, såg ni det? Fatta att hans fru dog! Hon blev poppad! Shit. Så går det när kvinnan lägger sig i mannens arbete - eller hur nu manusförfattaren resonerat. Men det gick lite väl snabbt, hon dog och begravdes och sen satt Lynley och Havers på en bänk på en kulle och nedräkningen till deras första kyss kunde börja. Det var nästan som om Lynleys fru var tvungen att raderas ur serien illa kvickt, som om hennes kontrakt hade gått ut, som i det där "Vänner"-avsnittet när Joey har fått en roll som läkare i en tv-serie och tvingas ramla ner i ett hisschakt och dö. Men jag ska inte säga för mycket, Lynley kanske går och deppar i tre avsnitt nu. Not likely, though.

PS Ikväll börjar The Line of Beauty på SVT. En chans för dig och mig och alla andra att återerövra vår stolthet. Men vad är grejen, är det bara tre delar? Jag som hade hoppats på en tv-serie som man kan följa slaviskt och göra till sin religion. I brist på The Wire och Sopranos (även om båda går i repris nu) känner jag mig som en herrelös hund.
#1 - - Petter:

Nicholas, varför, VARFÖR skriver inte du ett nyhetsbrev till mig och informerar om vad som händer inom "kluriga män som lyssnat alldeles för mycket på My Bloddy Valentine"-genren?! Du kan ju inte låta mig - Sveriges största My Bloody Valentine-fan - gå ovetandes om sånt här, och du vet att jag själv inte pallar hålla koll längre. Hurrrrr.

Ska genast ladda hem den där plattan, f.ö..

#2 - - Tatti:

Nä kanske inte bättre än Fennesz men visst är den bra. Hoppas också på den nya serien ikväll. Jag har fastnat i The Wire igen underbart, bästa serien jämt Sopranos och Deadwood.

Annat bra om man gillar My Bloody osv Guitar "Sunkissed" och en till som jag inte minns namnet på. Och

#3 - - Tatti:

Oj då, Xinlisupreme förstås.

#4 - - Annika:

Jag har uppenbarligen mött min överman (Xinlisupreme? Never heard of!). Men du Tatti, har du hört den där skivan som Kevin Shields gjorde under namnet Le Volume Courbe? Är det något att ha?

#5 - - Tatti:

Ja jag har den och han medverkar väl bara på den och har producerat den? Det är en fransk tjej som ligger bakom det hela, den är bara sådär faktiskt tyvärr. Allvarligt kolla upp Xinlisupreme, två galna japaner. Det är betydligt hårdare än MBV men melodierna finns där. De har släppt två skivor på fat-cat.co.uk och en som finns för gratis nedladdning här http://www.xinlisupreme.com/

#6 - - Karin A:

måste kolla upp den här Mr Fake, det låter som något väldigt bra!