Gotta love konståkning alltså. Ibland skrattar man åt de hopplösa outfitsen, ibland impas man av en snygg piruett, it's all good. Just nu kollar jag på SVT varje kväll eftersom de sänder EM från Warszawa. Igår var det männens solojoint, och som tur slapp man ryssen Plusjenko i år. Han vann förra året, trots sitt keffalicious slutnummer där han strippade och hade på sig låtsasmuskler till Tom Jones "Sex bomb".

I år kom istället fransmannen Brian Joubert etta (det var väl final igår?), vilket känns trist. Han är så duktig och keff och förra året gjorde han ett fantastiskt pinsamt James Bond-nummer. Kanske orättvist att anklaga en konståkare för kitschighet - hela skiten bygger ju på kitsch - men jag föredrar ändå klassiska förtryckta östeuropéer som ser allvarliga ut och använder 1800-talsmusik. Dessutom gillar man ju underdogs, inte de förtippade superstjärnorna. Min favorit det här året, bland männen alltså, var en 20-årig ryss som hette Andrej Lutai. Han var vacker, med långa smala ben och en pojkaktig, sårbar blick. Jag hatar de biffiga konståkarna, som Pljusjenko eller belgaren som kom trea igår. Ge mig androgynitet.

Efter konståkningen visade SVT en dokumentär om Sally Mann, fotografen. Den var bra, även om hennes sena naturfoton var lite för vackra ibland, lite överdrivet romantiska liksom. Jag gillade fotona som hon tog på sina barn, speciellt det där en flicka ligger i vatten och det långa håret bildar en stor cirkel kring hennes huvud. Över huvud taget var det gitt med all lantlig idyll, hästar och hedar and whatnot. Sen dog hennes man helt plötsligt. Hemskt, för de verkade så kära, de var ihop ända sen hon var 18, han hade alltid ställt upp som hennes modell, dyrkat henne. På gravstenen stod det bara "Meanwhile". Står inte ut med sånt. Jag är så sentimental.