Först tänkte jag ha en bild på de två tyska männen i Booka Shade här, hittade en rätt bra på Google till och med, men sen kom jag på att det är mycket trevligare att ha en bild på Rita Hayworth. Don't ask.
Jag var alltså på Booka Shade på Jeriko igår. Shit alltså, jag stod i kö i en och en halv timme och omsöm frös, ömsom klämdes halvt ihjäl innan jag kom in. This better be worth it, tänkte man, men det var det. Först spelade Reza jättebra techno, sen gick den (uppenbarligen) älskade duon upp på scenen. Det var en bra konsert - speciellt den utdragna "Body language" - men det var ändå ganska konstigt.
Såhär är det: folk är så vana vid att Gå På Konsert innebär att Gå Och Se Ett Band. Så alla stod och glodde på scenen och liksom stod och smådiggade, istället för att bara dansa som fan och fokusera på själva musiken. Som man gör när det är en DJ. Men folk vill uppenbarligen ha sina scenhjältar som de kan dyrka, de vill kunna säga "det gör ingenting att jag aldrig såg The Smiths, för jag har minsann sett Booka Shade", de missar poängen. Jag kom och tänka på drive in-biografer och på den där artikeln som Fredrik Strage skrev om VJ:s och hur folk på dansgolvet förvandlas till zombies som bara står och stirrar åt samma håll. Jag försökte bryta trenden, men kände mig mest som ett spexigt freak som stod med ryggen mot scenen.
Jag snackade om det här, och om Jaheim och om trygghetsmani, med en trevlig person som hade bott i Berlin och som skulle bli psykolog. Och jag började fundera på om jag valt fel liv.
Du har helt rätt i allt utom riktningen. Alla skall givetvis dansa FRAMÅT, ju mer trångt det är desto omöjligare blir det om folk vänder sig åt olika håll.
Gammal rejv-visdom.