rita hayworth
Först tänkte jag ha en bild på de två tyska männen i Booka Shade här, hittade en rätt bra på Google till och med, men sen kom jag på att det är mycket trevligare att ha en bild på Rita Hayworth. Don't ask.

Jag var alltså på Booka Shade på Jeriko igår. Shit alltså, jag stod i kö i en och en halv timme och omsöm frös, ömsom klämdes halvt ihjäl innan jag kom in. This better be worth it, tänkte man, men det var det. Först spelade Reza jättebra techno, sen gick den (uppenbarligen) älskade duon upp på scenen. Det var en bra konsert - speciellt den utdragna "Body language" - men det var ändå ganska konstigt.

Såhär är det: folk är så vana vid att Gå På Konsert innebär att Gå Och Se Ett Band. Så alla stod och glodde på scenen och liksom stod och smådiggade, istället för att bara dansa som fan och fokusera på själva musiken. Som man gör när det är en DJ. Men folk vill uppenbarligen ha sina scenhjältar som de kan dyrka, de vill kunna säga "det gör ingenting att jag aldrig såg The Smiths, för jag har minsann sett Booka Shade", de missar poängen. Jag kom och tänka på drive in-biografer och på den där artikeln som Fredrik Strage skrev om VJ:s och hur folk på dansgolvet förvandlas till zombies som bara står och stirrar åt samma håll. Jag försökte bryta trenden, men kände mig mest som ett spexigt freak som stod med ryggen mot scenen.

Jag snackade om det här, och om Jaheim och om trygghetsmani, med en trevlig person som hade bott i Berlin och som skulle bli psykolog. Och jag började fundera på om jag valt fel liv.
#1 - - Jonas:

Du har helt rätt i allt utom riktningen. Alla skall givetvis dansa FRAMÅT, ju mer trångt det är desto omöjligare blir det om folk vänder sig åt olika håll.

Gammal rejv-visdom.

#2 - - Annika:

Men (förlåt om det här låter cheesy) dans är liksom en kommunikativ grej, man kan inte bara göra det och stirra på folks ryggar, det känns helt knäppt. Jag vet att det är bull att det blir så trångt, men det får man liksom ta.

#3 - - Stefan Nilsson:

Vart tog Bob Dylan vägen?

#4 - - Staffan B:

Ja, vart tog "gubbrocken" (obs citattecknen) vägen? Kändes det för kontroversiellt? Det var en bra text- Förutom ordet "gubbrock" då: Hur kan en typ tjugoåring som spelar folkmusik 1963 göra "gubbrock"? Om man inte helt enkelt bara är ageist alltså.

#5 - - Stefan Nilsson:

Jag vet att jag borde, men jag gillar inte Bob Dylan. Kan inte sätta fingret på det, men jag tror det kan vara något med hans röst?! Jag BORDE ju älska honom, och jag har försökt (det är ju alltid kul att älska musik), men det går bara inte!

#6 - - Annika:

Schhh! Tog bara bort den texten för att jag skickade den till Sydsvenskan. Vore gitt om jag kan tjäna lite pengar. Men de har inte svarat, och lär nog inte göra det, så Bob Dylan-texten kommer nog tillbaka hit snart.

#7 - - Staffan B:

Haha, jag misstänkte att den gått till Sydsvenskan. Men snälla, skippa gubbrockvinkeln. Våga skriv om musik PUNKT. Utan ängsliga gliringar. Är det bra så är det bra. Som körerna på Street Legal. Och i Brownsville Girl från Knocked Out Loaded, när de frågar "Yeah?", eller hur det nu var.

#8 - - slim peezy:

"spexigt freak", haha.

#9 - - Linn:

Åh, vilken underbar bild!

Jag föredrar att dansa loss till musiken istället för att "bara" titta på scenen, det blir ju en så mycket mer intensiv upplevelse om man lever ut sig själv i dansen!