Här har vi en underskattad kille. Sterling Hayden spelade den tragiska buffeln i "The asphalt jungle", en lika tragisk buffel i Stanley Kubricks bortglömda "The Killing", den psykopatiske generalen i samma regissörs "Dr Strangelove" (med repliker som "I denied her my essence"...haha!), titelrollen i Nicholas Rays fina "Johnny Guitar" (man måste älska Nicholas Ray - det var han som gjorde "In a lonely place", Bogarts bästa film) och inte minst den korrumperade polischefen i Gudfadern del 1. Alltid samma luriga min, alltid samma klumpiga fysik, alltid lite sorglig. Framförallt var han skicklig på att spela dum. Hans karaktärer var ofta korkade men ändå sympatiska. Och inte på ett kefft Tom-Hanks-i-Forrest-Gump-sätt, utan bara extremt trovärdigt och naturligt. Han kanske var dum själv? Nej, tror inte det.
Kollade upp honom på Wikipedia och fick godis som "His World War II service included running guns through German lines to the Yugoslav partisans and parachuting into fascist Croatia. He won the Silver Star and a commendation from Yugoslavia's Marshal Tito." Hedersutmärkelse från Tito! Fan vad sjukt. Sen blev han kommunist, men blev så nojig av McCarthy-vindarna som blåste att han gjorde en Elia Kazan och namedroppade folk som var röda i Hollywood. I sin självbiografi kommenterade han det med "I don't think you have the foggiest notion of the contempt I have had for myself since the day I did that thing." Oh well, det var bara några karriärer som gick förlorade och människor som var olyckliga resten av sina liv...
Jaja, men vad ska jag säga, jag gillar fortfarande Sterling Hayden. Om några veckor ska Cinemateket i Malmö visa Robert Altmans filmatisering av Raymond Chandlers "The Long Goodbye", med Sterling Hayden i rollen som Marlowe. Det måste ju bara bli bra. Det kommer vara jag och ett gäng Essex Green-pandor i biomörkret. I can't wait.
Oh, den ska vara jättebra!
Hör av dig om du ska se den, jag följer gärna med. Kram