Man kan tycka att A-Lo är hopplös som hela tiden skriver om LONDON och det som händer i LONDON som om det har ett egenvärde, som om det automatiskt är intressant bara för att det rör sig om just LONDON. Vem bryr sig? Egentligen?
Men - kanske är det en slump, kanske är det the good old 39-åriga fingret i luften - Lokkos förverkligande av sin tonårsdröm att bo i London sammanfaller exakt med den nya britpopvågen som sköljer över oss. Jo, jag sa britpop. Känn på det ordet, visst är det äckligt. Men jag kan inte kalla det för något annat. Den oroväckande hypen kring Mike Skinner och Pete Doherty var ingen tillfällighet. Lily Allen, Jamie T, Damon Albarns klädsamma vuxenhet - de är överallt, och det värsta är: de är rätt bra (till skillnad från Streets och Doherty). Kan inte bara avfärda dem. Alltså de är inte fantastiska, men det är enormt mycket bättre än det som kommit från den öliga ön de senaste tio åren.
Det som skiljer den nya brittiska popmusiken från den gamla är erkännandet av multikulti-London. Erkännandet av invandrarna och den musik de fört med sig eller skapat på plats - det fanns ju inte alls med exempelvis Oasis, men det är tydligt hos Jamie T. (Här kanske den nostalgiske rockjournalisten vill inflika att Clash minsann också gillade reggae - whatever, försök inte lura i mig att de INTE var ett kritvitt rockband first and foremost.) Damon Albarn har sonat sina Gorillaz-synder genom Honest Jon's-samlingarna med gammal brittisk calypso och att han faktiskt (äntligen) lämnat Kinks och Pavement hörs ju tydligt på The Good The Bad And The Queen-skivan. England har blivit lite lite lite mindre rasistiskt. Vilket är skönt.
Men ni ska inte tro att jag ändrat mig i grund och botten - om jag ser en artist iförd en Union Jack-mönstrad kavaj drar jag efter min revolver, fortfarande. Och man får ju inte glömma att på varje Jamie T går det tio Arctic Monkeys. Jag önskar att jag kunde säga att den yngre generationen lämnat rockbandsromantiken bakom sig, men det vore en lögn. Tyvärr.
En annan sak: idag dissar Nina Björk i DN Kultur Niklas Ekdal som skriver på DN:s ledarsidor. Äntligen! Spänningen mellan högerliberala DN och den försiktigt vänsterbetonade kulturdelen är ju en pyrande krutdurk egentligen. Vad tycker chefredaktören om att Stefan Jonsson är expert på marxistisk litteraturteori, liksom. Undrar vad som kommer hända nu, blir Nina Björk tillrättavisad? Det gittiga är ju att hon har rätt, att det är sjukt att som Neo och Niklas Ekdal förminska klimatförändringsnojan och tro att allt löser sig genom den fria marknaden och individens frihet etc. Förlåt, men det är ju äkta idioti.
som om det har ett egenvärde, som om det automatiskt är intressant bara för att det rör sig om just LONDON. Vem bryr sig?
Get off it!
Kanske alla som är intresserade av något annat än vem som jängde på Spy Bar igår?! London och New York är dom enda städerna på jorden man konstant vill läsa om eller vara i. Punkt liksom.